Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Sångmön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sångmön.
När vårens gud med sina sippor flyr,
Han tröstar oss med sommarns ljufva möte.
Dock äfven han till sina kuster styr
Och glädjen dör i höstens kalla sköte.
Hvar ljusrymd skyms och bistra stormen gnyr.
På Floras fält med lien härjarn står,
Från minsta ros han späda bladen plockar.
Han ifrån grenen rifver trädens hår,
På himlen svarta molnen sammanskockar,
Han stjernor öfver nattens täcke sår.
Tungt hjertat slår på nordbon i dess tjäll,
Hans känsla saknar nu de forna fröjder.
Ej vårens morgon, sommarns purpurqväll
Stå mera i sin glans omkring hans höjder.
Ej någon vårfläkt susar öfver fjell.
En blid gestalt då nalkas till hans dörr
I rosendrägt och i en snöhvit slöja.
Hon tycks så skön som en af Frejas mör,
Han beder henne vänligt hos sig dröja,
Han tror sig hafva skådat henne förr.
Han bjuder henne sitta hos sig ner,
Han henne mjödets friska safter bringar.
Nu hennes stumma öga åter ler,
I hennes hand en gyllne lyra klingar,
Hon som en engel mildt mot höjden ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
