Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Åtanken på våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åtanken på våren.
Bröder, låt oss sjunga för våren en sång,
Han är den guden, som mest oss förtjusar.
Hösten är dyster och vintren kall och lång,
Uti vårens lockar blott majvinden susar.
Solen stiger högre på himlens blåa berg,
Röd och varm hon glänser och strålarne delar.
Jorden blir grön. Hvar skogsfogel spelar
Och den lilla rosen får åter hy och färg.
Muntert lif ger våren på berg och i dal,
Derföre så gerna vi åter honom önska.
Bor han i skogen eller bygger han sin sal
Uti lundens svalka bland rosor och grönska,
Spelar han vid sjön på sin sipphöljda tufva;
Jemt är han glad, kan lifvet förljufva,
Han gör hvarje hjerta lyckligt och förnöjdt.
Gråter han ock stundom i vårskyn öfver fält,
Är det nöjets tårar, han gråter, den lilla.
Uti hvar trädtopp han spelar friskt och gällt,
Från hvar enda gren höras siskorna drilla.
Ner och upp och ner uppå vasstråets topp
Gungar han så glad, tar vågen i famnen.
Sist på en bädd, uti grönskande hamnen,
Hvilar han sitt hufvud, tills soln på nytt gått opp.
Många saker våren hitförer med sig ner,
Som, exempli gratia: åt björkarne kläder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
