Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - September-aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och vindens vinge krusar insjöns vik;
Ack! må dess sus i huldrikt smek då tona
Det känslosvall, som i min själ sig rörer
Och hennes namn i hvarje suckan förer.
Dock, ack! försvunnen är den glada synen.
Det skymmer mer och mer på fält och berg
Och mörk blir hafvets bölja till sin färg;
Ty dagen redan sjunkit bakom brynen
Af täta skogen. Öfver land och vatten
Nu uppgår med sin måne stilla natten.
Så uppgå äfven du, o minnets måna,
Uti min själ i denna aftonstund,
Med hjertats trogna kärlek i förbund,
Och bilden af den bleka saknad låna,
Som sett sitt hjertats sol bak vestern bergas
Och lifvets blå af dystra skuggor färgas.
Hvar är hon väl? På någon blomsterkulle
Med lutan strängad i sin väna hand?
Kanske på berget vid den lugna strand?
Kanske också i någon enslig julle,
Som mellan höga vassen sakta skrider
Och granna silfverringlar kring sig sprider?
Dock fåfängt spörja måne, sol och vågor
Och nattens vind, som flägtar på min tår,
Hvar nu den älskade i qvällen går.
Förgäfves hemtas svar på sakna’ns frågor.
Ett rum jag vet dock, der i fröjd och smärta
Hon ständigt fins. Det är mitt eget hjerta!
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
