honom genast derpå utdela sina ordentliga och extraordinära.... Med det briljantaste lynne och ett verkligt patriarkaliskt utseende, inträdde en åldrig man med silfverfärgadt hår och ungdomlig friskhet på kinderna och fann sig genast på det förtroligaste omgifven af hela den samlade skaran. Äfven jag kände mig till honom förunderligt dragen, och i stället för den gamla skolångsten fängslades jag vid honom af en sonlig vördnad. Då, jag tillstår det, gjorde det mig en smula ondt, det furioso, han spelar, under det han vikarierar för Hedborn, uti ett af dina stycken [Molnskyarne]. Men jag fick snart derefter höra, att Du varit hos honom i N. Vi och står med honom på förtrolig fot. Hade jag likväl ej nu sett honom så skulle det förvånat mig, huru Du kunnat komma ifrån honom, utan att få en ordentlig.» Dahlgren tillegnade Boræus sedermera sin novell Grossörskan Vierdumpels resa till kanalfesten 1832, och innehåller så väl den förres tillegnan, som den senares bref med tacksägelser derför, uttryck af ömsesidig, uppriktig kärlek. »I sina yngre år späd till växten, blek och besvärad af en hektisk hosta, troddes Dahlgren hafva anlag för lungsot. Till lynnet var han retlig, anträffades ofta tårögd och ansågs vara sluten och sarkastisk, hvilket aflägsnade från honom mera lifliga och öppna sinnen» (Arvidsson). Hans framsteg i studier voro ringa både i skola och gymnasium. Detta var för hans snille olyckligt. Den dilettantism och bristande tukt öfver eget arbete, som vanligen äro en följd af vårdslösade ungdomsstudier och som ofta sedermera vidlådde Dahlgrens verk, kunna troligen till en betydlig del derifrån härledas. »Under sitt vistande på gymnasium hade Dahlgren råkat i några ungdomsförvillelser genom umgänge med lättsinniga lärjungar vid läroverket. Hans kamrat, den ädle P. A. Sondén, ryckte honom ur den farliga lefnadshvirfvel, hvaruti han inkastat sig. Hans inflytande på Dahlgren, både i studier och lefnadsförhållanden fortfor länge, och det var äfven han, som gaf väckelse åt Dahlgrens ännu slumrande förmåga» (Arvidsson). 1809 på hösten blef Dahlgren student i Upsala. Genom Sondén, som var slägt med Atterbom, kom han med denne senare i förbindelse och uppträdde snart såsom författare i Fosforisternes led. Så väl till Phosphoros som till Poetisk kalender lemnade han flera poetiska stycken, af hvilka de flesta ega de fel, som man oftast med rätt anmärkte mot Fosforisternes verk, men utan att ännu bära de drag, som sedan gjorde Dahlgrens författarepersonlighet till hela landets älskling. Endast