några få af dessa hans tidigare stycken hafva i innevarande samling intagits. Vid universitetet kunde han endast ryckvis uppehålla sig, nödgad att såsom informator söka sitt uppehälle. Han nedsatte sig 1814 i Stockholm. Kongi. hofpredikanten Arv. Aug. Afzelius egde der en privatskola, vid hvilken Dahlgren anstäldes såsom lärare. Nu började i kretsen af glada menniskor Dahlgrens snille utveckla sig. Den rikedom af lefnadsglädje, skämt och yster lustighet, som fylde hans sinne, skaffade sig nu luft, och snart var han den sjelfskrifne stämningsgifvaren, glädjehärolden vid alla samqväm inom sin umgängeskrets. Ansträngande arbete, brödbekymmer och ett öfverflödande umgängeslif allt leddes samtidigt med en glädtighet, som ej lät sig rubbas. Hos Afzelius qvarstadnade Dahlgren till 1818. Till kamrater hade han bland andra Sondén, Cnattingius och And. Fryxell, hvilka han sedermera införde i sitt stycke Till brodren Kullman den 21 April 1828. 1815 utgaf han en novell Aurora eller Den Norrska Flickan, ett arbete utan något egentligt värde. Dess tillkomst skildras af Arvidsson sålunda. »Dahlgren hade en bror, hvilken genom ett oordentligt lefnadssätt råkat på afvägar och sedermera förorsakade honom många bekymmer och kostnader. Dahlgren tog vård om honom och lät honom bo hos sig. En dag saknade Dahlgren sin klocka, och brodern erkände, att han pantsatt den på ett näringsställe. Penningar att igenlösa den egde icke Dahlgren. Vid samma tid inträffade påskferier i den skola, der han gaf undervisning. Han befalde sin bror till skrifbordet, och sjelf låg han på sängen och dikterade natt och dag. Två och ett halft dygn fortfor, efter hans egen uppgift, denna «födslopina,» såsom han uttryckte sig, och Aurora eller den Norrska flickan utkom kort derpå. För manuskriptet erhöll Dahlgren ungefär hvad som erfordrades för att lösa ut klockan, 10 R:dr B:co.» Behofvet att återvända till källorna för vårt folklif och till en bildning, mera hemtad ur vårt lands egen historia och mera motsvarande vårt lynne, behof och begåfning, var den tiden lifligt, om ock mer eller mindre dunkelt, kändt. Dahlgren och C. J. L. Almqvist stiftade derför 1815 ett förbund, som de kallade Manhems-förbundet hvars ändamål skulle vara att leda ungdomen till efterföljd af förfädernas manliga dygder, och i allmänhet att hos de unga väcka kärleken till ett mera naturenligt, enkelt och kraftfullt lif. Förbundet rönte sådana dygdeföreningars vanliga öde, att efter ett vanmägtigt, fastän mycket aktningsvärdt, lif dö genom sin inre motsägelse. Dygd