gerna unnat dig, som under din kamp mot den argusiska dynastien icke alltid betänkt, hvad borgerlig frihet tjenar till.» Dahlgren instälde sig på kallelse hos erkebiskopen och aflemnade en skrift, uppsatt i samråd med Klas Livijn, hvari han förklarade sig böra undandraga sig den ådömda admonitionen, dels emedan han icke hade sig bekant, hvem som uppträdt såsom hans anklagare, dels icke blifvit i ämnet hörd eller fått sig förklara, dels emedan anklagelsen icke vore bestämd till sitt innehåll eller sin vidd, dels ock att, om ämnet rörde förenämde tryckta skrifter, Consist. vore obehörigt att derom ingå i undersökning, hvilket tillkomme kämnersrätten. Erkebiskopen förklarade, att han emade mot Dahlgren förfara med all lagens stränghet. Af ett bref från Öfver-hofpredikanten, sedermera biskopen, Hedrén, synes det, som om denne användt sin bemedling mellan parterna. Saken hopjemkades. Vid Consistorii sammanträde den 16 December tillkännagaf erkebiskopen till protokollet, »att han med anledning af Consist. honom gifna uppdrag förekallat Dahlgren och i närvaro af Professoren Dr Franzén och Öfver-hofpredikanten Dr Hedrén gifvit honom de föreställningar och råd, hvilka, författningarna likmätigt, Consist. ansett honom böra erhålla för sitt lättsinniga och obetänksamma förhållande såsom författare, hvarvid bemälde Comministér icke allenast vidgått och erkänt sin felaktighet, utan äfven utlofvat att för framtiden taga sig till vara för slik otillbörlighet och att sig om mera värdig och presterlig sysselsättning beflita.» Strax före detta erkebiskopens uppträdande mot Dalhgren hade, efter utgången riksdagskallelse, Stockholms stads komministrar sammanträdt till val af representant. Valet utföll med lika röster på Dahlgren och Kongl. hofpredikanten, magister J. S. Drysén. Lottning måste afgöra saken, och lotten föll på Drysén. Denne afled dock 1 Dec. 1828, och Dahlgren blef vid å nyo förrättadt val utsedd till representant. Innan vi öfvergå till skildringen af Dahlgrens verksamhet på riksdagen, vilja vi något betrakta den plats, han nu intog, och den omgifning, i hvilken han rörde sig. De största förhoppningar fäste sig redan tidigt under hans författareskap vid hans snille. Thomander väntade af Dahlgren det högsta, började ock tidigt varna och råda. Huru högt han satte honom, kan ses af följande bref från den förre till Dahlgren, 1 October 1826. »Det gläder mig, att du uppsökt Tegnér. Du kan ge honom, hvad han saknar, en vän. Han lider betydligt af, denna brist. Men för att blifva något för honom, måste man öfverse med hans svagheter. Detta både behöfver och förtjenar