Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till brodren Kullman den 21 April 1828, då han afflyttade till sitt pastorat i Södertelje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»sekreteraren i vexelundervisnings-sällskapet. Helsa din lilla
»Fredrique från din tillgifne
»Cnatte.»
KULLMAN. Han är sig alltid lik. – Hvem är detta bref
ifrån? Olle Rogberg, det ser jag på sigillet. Stackars djefvul!
Han sitter med revisionen. (Öppnar och läser:) »Stockholm
»den 17 Maj 1834. Tack för i Fredags. Gud vet, när
»revisionen af statsverkets och bankens räkenskaper tager
»slut. Gräl och spektakel! Jag är ledsen åt allt sammans
»och längtar hem till min lilla gumma. Om Söndag torde
»jag göra mig ledig och komma ut till dig. Laga då, att
»du har varm punsch åt min förkylda mage. Gubben
»Birgerson träffade jag i dag på förmiddagen. Han sade sig
»erna skrifva till dig och höll ett långt tal öfver sin galosch.
»Jag bor satans illa. Den hundsfotten kopparslagaren väcker
»mig hvarje morgon kl. 6 med sina hammarslag. Dahl
»träffade jag här om dagen. Sundborg har för andra gången
»cederat. Kungen höll i går stor middag. Jag mådde ej
»väl och urskuldade mig. Se der allt det nya, jag har mig
»bekant. Adiö! helsa din fru och säg, att nästa gång jag
»kommer ut, skall jag föra med mig namnam åt Janne och
»Fredrik. Jag gratulerar dig att ha dina barn friska. Genom
»bref från min gumma har jag, ty värr, fått den oroande
»nyheten, att min äldsta dotter Henriette ligger i
»scharlakansfeber. Din
»Olle.»
KULLMAN. Hur ljuft ändock att ej se sig förgäten af sina
gamla ungdomsvänner! Ser du, Fredrika, der borta i vester,
der solen nedgått, hvilken skön aftonrodnad, som kastar
sina färger öfver skyarne? Så ock med menniskolifvet! Det
stupar mot sitt mål. Strålglorian kring dess
panna mattas mer och mer, skuggorna växa, naturen insveper
sig i allvarets skrud, jubelsångerna tystna; allt
längtar till hvila. Lärkan sänker sin flygt och snuddar med
sina vingar de i guld döpta skogstopparne. Efter hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
