Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt förtretligt!» – Handen fortfor att hvila i min. – »Är
det sant, att det finnes menniskor i månen?» – »Åtminstone
lefvande varelser!» – »Ack! men de måtte väl äfven ha
känslor som vi?» Härvid en sakta handtryckning. –
»Visserligen, samma känslor.» – En paus. Nu öppnade hennes
nåd sin vishetsbrunn med den anmärkningen: »Hvad det
måtte vara vackert månsken i månen.» Jag ärnade just
betaga henne denna villfarelse, då guvernanten bifogade en
annan: »Då måtte der finnas blott älskande hjertan.» Härvid
en blick på mig, hvilken jag med en handtryckning
besvarade. Nu skred molnet sin kos, och se, månen stod
der svept såsom i en hårsäck. »Den är total,» sade min
patron och uppdrog klockan, men kunde ej skönja, hvad
tiden led. – »Det här är allt för artigt, tillade nåden; men
hur länge räcker det?» – »Ungefär en timme,» blef mitt
svar. – »Ja, då får herrskapet ursäkta, om mitt tålamod ej
räcker till. Vi ha dessutom nog länge generat herr magistern;»
hvarpå hon uppreste sig och begärde sin kappa.
Detta var en vink för det öfriga sällskapet. Jag påtände
ljuset, man tog godnatt, och jag hade den lyckan att lysa
ända ned till det yttersta trappsteget. Ännu en bugning
och processionen försvann i mörkret.
Uppkommen på mitt rum släckte jag ljuset för att än
en stund betrakta förmörkelsen. Efter hand återtog månen
allt mer och mer sin glans. Jag hörde någon gå i trapporna;
jag öppnade dörren i förmodan, att min discipel
sett sig mätt i vatteusån; men hvad ser jag! ett hvitt
skymtande månsken. Det var guvernanten. »Jag ber om
förlåtelse, sade hon, jag vet ej, om jag tappat min näsduk
eller om han är qvarglömd hos herr magistern.» – »Vi
skola se efter,» svarade jag. Vi började leta, och den återfans.
– »Ack, hur långt är det avanceradt med den söta
månen.» – »Åh jo,» svarade jag, »han börjar rättnu krypa
ur skinnet;» härvid tittade vi gemensamt genom rutan.
Efter en stund: »men, min Gud, jag måste gå!» –
»Dock ej utan att betala hittarlön,» bifogade jag. – »Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
