Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken vänskap, böner eller mutor. Man skrinläste sitt arbete,
och läppen var för alla upplysningar stum som grafven.
På den tiden bibehöll sig ännu denna välgörande subordination,
hvarförutan man aldrig lär sig hvarken lyda eller
befalla. För en gosse af högre klass iakttog man alltid en
viss aktning och hörsamhet, och för en gymnasist lyfte
man på hatten. Hvad den sist nämde vågade utan klander
företaga, såsom att snusa, röka, bita kapp, sitta hatten på
sned och men dylikt, dristade ingen göra efter, hvilken ej
var hans vuderlike. Kredit sökte man ej i något, med undatag
att borga hvetebröd, hvilken härlighet kringbars af
en halt gumma. Gick hennes förskott öfver en à två riksdaler,
ansåg man sig hafva vågat mycket. Vanligen godtgjordes hon
innan hemresan, och slog detta fel, så skedde
det alltid vid den påföljande terminens begynnelse. Hotelsen
att i annat fall anmäla förhållandet tyglade de obetänksammes
lystenhet.
Några egentliga fiender kände man icke, om ej efter
gamla sägner de så kallade gesäller och lärgossar. Men
man kom nästan aldrig i delo med dem, på sin höjd den
första Maj, hvilken dag så för lärare som ungdom utgjorde
en allmän glädje- och förlustelsefest. Den, som då egde en
besparad penning, offrade honom gerna på fröjdens vårbeprydda
altare. Det var ock den enda dag, man plågade
sig med vin, hvaraf man kände endast Mallaga. Några
spetsglas deraf omskapade verlden till ett paradis och sjelfva
karbasen till en ljusens engel derinom. Merendels slog
man sig den dagen till samman, den ene försköt för den
andre hvad som behöfdes, och hade någon i en lycklig stund
erhållit ett hvad man kallar, bud hemifrån,
så uppdrogs välfägnaden (hvilken bestod af hvetebullar,
gåshalfvor eller dylikt) under hurrande och handklappning.
Den enögda gumma kallade alltid första Maj
sin drygaste plågodag. Hon var då mer än vanligt rörlig
och beställsam. Lik korporal Mollberg skulle hon allting
bestyra, koka, steka och tillaga. Hennes förmaning var nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
