Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke inprentade och inbastonerade åtminstone latinska
grammatikan från perm till perm med god insigt i alla dess
regler. I tillämpningen var han oförliknelig. Någon gång
obillig i sina bestraffningar, erkände han upprigtigt
misstaget vid närmare besinning. Ett vänligt ord, en glad
blick, ett hjertligt klappande på axeln försonade allt.
Det försäkrades allmänt på den tiden, att ingen så skicklig,
äfvensom ingen så sträng och obeveklig lärare kunde vid
något skolverk uppvisas. Han var en förskräckelse för alla,
äfven för dem, hvilka ej stodo under hans handledning. Så
hände det ej sällan, att, när han inträdde på skolgården,
hvilken upptog en ganska vid rymd, och han endast viftade
med sin käpp, flydde, som Judarne vid anblicken af Goliath
och hans knölpåk, allt, hvad ben hade, in i sina klasser,
och hela fältet var inom några ögonblick alldeles rensopadt.
Ofta ingingo studenter i hans klass och nödgades vidgå, att
de uti latinska språkets grammatika och syntax knappast
egde vidsträcktare kännedom än dessa skolpojkar. Hans
utseende var som ett fjellberg, hans röst som en dånande
skogsström. Sken åter glädjen på ansigtet, var det som
solen derpå hade gjutit sina strålar. Hemma var han fryntlig,
vänlig och mild. Blott i skolan en åskgud. Han tillbads,
men med ett slags fasa. Hvar och en insåg hans välmening,
hans nit, hans åhåga att bibringa sina lärjungar
kunskaper och derigenom göra dem aktade så väl inför
kamrater, som förmän. Men den eviga karbasen, – den
liknade han den Lerneiska hydran; förlorade odjuret ett,
så uppväxte strax tre andra hufvud i stället. Allt skulle
ske på klockslaget. När sista klangen ljöd från tornet, stod
han redan med ena foten inom skoltröskeln, och beklagansvärd
den, hvilken anlände några minuter senare. Vid explicering
fick ingen se upp eller omkring sig. Blef han
detta varse, uppropade han den tankspridde, och, förmådde
ej denne att på ögnablicket fortsätta, så var han säker om
bestraffning. Ingen hviskning aflopp oanmärkt, knappast
en suck. De döde äro icke så stilla i grafven, som hans
klass var i skolan. Blott när han nös, fick man stiga upp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
