Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid det värsta. Samvetet uppspritter vid minsta knäpp. Att
i gossåldern snatta ett äpple är redan en förskräcklig
tilltagsenhet och man ilar lång väg för att i all tysthet
förtära det Ingen tullnär syntes till. De anlände till torpet
och fingo genast emottaga sitt byte, med hvilket de i
fyrsprång kuskade af utåt vägen. Detta trafvande väckte
emellertid en af tullbetjeningens uppmärksamhet; sakta smög
denne sig fram längs efter en gärdesgärd för att forska och
lyss. På en höjd stannade de fyra hjeltarne för att rådslå,
hvilken kosa de tryggast kunde välja. Efter någon
öfverläggning beslöto de att hvar för sig taga särskilda
vägar och slutligen sammanstöta hos Nahum. Tullnären, som
troligen gissat till afsigten, bestämde sig att följa en af
dem på spåren, och den utkorade syndabocken blef Nahum.
I börja märkte denne ej sin öfverhängande fara; men,
knappt hade han hunnit inom staden, förrän han hörde en
karl med starka steg följa sig. Han tog åtskilliga
krokvägar, men fåfängt. Den fördömde mannen var beständigt
i hamn och häl efter. Hvad var att göra? Nahum samlade
alla sina krafter och grep till fötterna i fyrsprång gatan
rakt hem. Utanför huset stod en stege. Som en lättfotad
katt klättrade han uppför den samma, kastade orrarne ned
genom skorstenen, skrillade längs efter tegelpannorna mot
en takränna, i hvilken han fattade och klängde sig på en
knut ned i trädgården. Knappast hade ha foten på en
rimbetäckt krusbärsbuske, förrän tullnären grep honom i
kragen under tillrop: din slyngel, hvar har du foglarne?»
– Det uppkomna skriket väckte allarm, någre af kamraterna
skyndade ut, anade hvad som föregått, inberättade saken
för den enögda gumma, hvilken ej blifvit mindre förskräckt
öfver de genom skorstenen nedfallne orrarne, än om hon
fått ett par verkliga på örat Hon hastade att undangömma
dem i bakugnen, tillkallade några gymnasister, och vid
deras bistra anblick fann tullnären för godt att aflägsna sig.
Strax derefter anlände de öfriga tre med sina bördor. Under
stark betäckning af rönnpåkar skedde aftåget till magistern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
