Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ett tecken från ofvan, suckade jag och satte mig att
läsa. Det var det femtonde kapitlet i Johannes evangelium.
Då tänkte jag på det förflutna och den Eviges godhet och
hans allt förbarmande nåd, och jag påminte mig mästarens
tröstande ord: Af dem, du mig gaf borttappade jag ingen.
Alltså skall icke heller jag helt och hållet gå förlorad!»
»Jag fortsatte att läsa: Hvilken som icke blifver i mig,
han skall bortkastas såsom en gren och förtorkas. Ja,
grenen, den har ännu icke inympat sig med vinträdet. Jag
nedlade boken i gräset och gret, ty jag hade förgätit
försonarens varning: Mig förutan kunnen I intet göra.»
»Det blef så tyst. Intet löf rasslade. Foglarne hade
upphört att sjunga, vinden att flägta. Det hade blifvit
afton, och solen förgylde i sin nedgång de yttersta kanterna
af molnen. Brännande tårar nedströmmade på min kind;
hjertat var så fullt, men det var icke lugnt, icke stilla.»
»Jag öppnade å nyo den heliga boken och läste: Hade
jag icke kommit och talat med dem, så hade de icke synd;
men nu hafva de ingen ursäkt för sin synd. Ack, huru
ofta och huru länge har icke Gud talat till mig, och jag
lyssnade dock aldrig rätt dertill!»
»Och nu uppsväfvade för mig vårens täckaste blommor,
och de framstego till mig, den ena efter den andra och
buro, hvar och en på sina blad, ett blomsterspråk om den
Högste; och jag gret, ty mitt hjertas blomma var förvissnad.»
»Och nu uppflögo alla himmelens foglar öfver mitt
hufvud och jag hörde deras tusenfaldiga stämmor och jag
gret deröfver, att min oskulds toner voro tystnade; och de
bevingade skarorna försvunno och jag såg mig stå i ett
stort tempel. Skogen reste sig till grönskande pelare, mellan
hvilka en sjunkande sol spred sina flammande lågor. Allt
var stilla. Ingen ton, intet ljud. Nu bortdog den sista
dagstrålen. På fästet stod aftonstjernan qvar, kullarne rörde
sig, och ur dem uppstego vingade blomsterenglar. Ehvart
jag såg, bar allt en mörkblå eller snöhvit färg. Intet
störande skimmer låg öfver det hela; men jag vågade icke
upplyfta mina blickar, ty jag kände mig icke ren inför Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
