Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag igenlade boken, hopknäppte mina händer. Ack,
jag nödgades med konungen i Hamlet säga: jag kan icke
bedja!»
»Det blef mörkare. Det skred till midnatt. Någonting
liksom ringde i mitt öra och hviskade: »andarnes stund
är kommen.» Jag spratt upp, såg på mig sjelf och tänkte:
»jag skall en gång ligga bredvid denna kropp, och då är
han liflös och kall. Detta öga rör sig då icke mer, denna
hand kan ej mer trycka någon väns!» – Nu hörde jag
tolfslaget från det gråa tempeltornet. En andeflägt for öfver
min panna. Tåren var förrunnen. Högra handen låg mekaniskt
vid sidan och den venstra under mitt hufvud. Ingen
suck, ingen tanke rörde sig inom min själ. Jag befann mig
liksom i en dödsslummer. Då flög en blixt genom rymden af
mitt inre, töcknet förskingrades, det klang som ett,
orgelspel, en dufva for mellan solen och stjernorna, och på en
silfversky såg jag min moder vinkande och varnande. Några
tårar föllo såsom silfverpunkter från hennes kind ned på
mitt bröst. Jag uppspratt; synen var försvunnen.»
»Hjertat lugnade sig mer och mer. Den ljufva friden
återkom småningom. Tornets dofva slag och dess långsamt
dallrande efterklang, en ensam fogels qvidan, som icke
funnit sitt näste, väckte väl ännu en gång tanken på det
jordiska; men efter hand bortdogo de sista ljuden. Det
synliga var försvunnet. Jag såg en blidkad fader i höjden,
som bär allt med sitt kraftiga ord och sjelf nämner oss sina
barn. Jag suckade än en gång, och lätt och villigt steg
bönen till himlen; ty hjertat hade öppnat sig för dess
värmande ljus och en röst hviskade mig till återsvar: »den
är bönhörd!» Snart var jag hemma i min bädd, än en gång
en i förkrosselse uppsänd, brinnande suck till höjden, och
mildt tryckte sömnen sin kyss på mina ögon, händern föllo
korsvis till sammans öfver det lätt andande bröstet, och jag
insomnade.»
Detta var den första skapelsedagen af mitt inre, den
fjerde före min nattvardsgång; ljus och mörker skilde sig
åt, och se, det vardt af afton och morgon den första dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
