Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändtligen nalkades den vigtiga stunden, »Pingst,
föryngringens fest,»det högtidliga begåendet skulle firas.
Den beskedliga, enögda gumman var med sjelfva solen uppe
för att bränna och krusa vårt hår, tillse, att hvar och en
klädde sig städadt och snyggt, utan något dun på rocken
och med hvit näsduk i fickan. Sjelf läste hon med
glasögonen på sig och snusdosan i hand ett kapitel ur sin stora
messingsbeslagna bibel och sjöng dertill en psalmvers. Kaffe
bjöds, men vi togo det icke, och gumman under upprepande
af orden ur katekesen berömde vår samvetsgranna känsla.
Hjertat var så lätt. Det förekom oss, liksom sväfvade
fridsenglar mellan oss alla ifrån den ene till den andre. Vi
tyckte, att de hvarje ögonblick med sina osynliga händer
ville trycka oss närmare till samman hjerta mot hjerta och
famn mot famn. Man var så god, så mild, så öm, så hjelpsam.
Detta röjde sig äfven hos dem, hvilka ej hade denna
höga fest att fira. Den, som egde en bättre klädespersedel,
lånade gerna åt den andre af sitt förråd, den fattigare
ihågkoms med en finare halsduk, ett helare skoplagg. Man
hade allt gemensamt, och det fans ingen, hvilken åtminstone
den dagen nämnde något vara sitt. Det herskade bland oss
alla ett hjerta och en själ. Allt gammalt gnabb var förgätet
och förlåtet, och äfven de lärare, hvilka man mindre älskat,
inneslötos i våra tankar och böner.
Nu ringde den så kallade prestklockan och erinrade om
gudstjenstens snara begynnelse. Den gamla hedersgumman
stod redan på tröskeln, utstyrd i en vid, uppsatt mössa och
en svart kamlotsklädning, med psalmboken under armen
och manade till affärd. Vi uttågade. Hur skön och
föryngrad framstälde sig ej naturen, hur ren, som en engels
bröst, himmelen med sitt flammande hjerta, solen! Hur
sjöngo ej emot oss kyrkogårdens nylöfvade träd med sina
gröna, lättrörliga tungor! Från grafstenarne hade vinden
undanblåst det minsta dam. De reste sig som altaren i
denna dödslund, beprydda med friska blomsterkransar ej
från förgängelsens, men lifvets gårdar. Med ödmjukt sänkta
blickar, men med tanken upplyft mot höjden, instego vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
