Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket blek och ega en hy, bländande och hvit som
alabaster.
»Såg du ej,» hviskade Julius och ryckte Fredrik till
sig, »hur hon rodnade, när vi gingo förbi?» – Det kunde
vara likaså väl för dig, som mig,» genmälte Fredrik. Men
vi skola snart af brunnaläkaren erhålla upplysning om
saken.» – Man uppsökte och tillsporde honom om den
beslöjade. Han svarade: »min själ, är icke jag lika klok som
herrarne. Man kallar henne här vid brunnen den unga
nunnan; det är allt hvad jag vet.» – »Kom,» sade Julius
och drog Fredrik mod sig, »vi måste nödvändigt ha reda
på denna hemlighet. Se, der kommer hon.» – I det de
befunno sig helt nära, vek hon af åt en sidogång och
bortblandade sig i mängden af de spatserande. Julius blef
alldeles utom sig af otålighet och ville förnya försöket. –
»Nej, nej! bästa du,» erinrade Fredrik, »var ej obeskedlig.
Låt den unga okända få förblifva i fred, hon önskar det
säkert sjelf.» – »Paulina,» ropade Julius och vinkade
systen till sig, »vet du hvad! vi ha fått ett icke ringa
bekymmer i våra hufvud. Känner du, hvem den damen är,
som alltid går med en slöja öfter sig?» – »Hon med det
vackra, bleka ansigtet?» – »Ja!» – »Nej, sannerligen jag
det vet. Hon promenerar ständigt för sig sjelf och tyckes
likasom undvika allt sällskap.» – »Se, der kommer hon,»
blinkade Julius, »låt oss för tredje gången försöka gå henne
till mötes.» – Vid detta tillfälle kunde hon ej, utan att
väcka uppmärksamhet, vika af; men, när de gingo förbi,
spridde sig en högröd purpur öfver hennes kinder, hvilken
i ögnablicket förvandlade sig till en snöhvit likfärg. – »Låt
oss gå in, jag mår icke väl,» klang en sväfvande röst från
hennes läppar, och med stapplande steg ingick hon,
understödd af sin ledsagarinna, i byggningen midt emot. –
»Rösten är mig icke obekant,» sade Fredrik; »men hvar och
när jag hört den samma, minnes jag icke.» – »Så få vi
väl bida tills i morgon,» tillade Julius; och de återvände
till sällskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
