Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sig på vägen. De inträdde i en liten rödmålad byggning,
der den åldriga damen kom dem till mötes och ledsagade
dem ned i trädgården. På en kulle, beprydd med blomster
och doftande syrener, satt den beslöjade, klädd i en hvit
sidenklädning och en myrtenkrona på hufvudet, lutande
sig mot en lummig och högstammad lind. Slöjan var, som
vanligt, kastad öfver ansigtet och rördes helt smått af
flägtarne från sjöstranden. Hon helsade med en stum nick
och med högra handen på hjertat. Huru våldsamt häfde
sig ej bröstet på Fredrik vid denna sorgliga anblick! Huru
strömmade icke tårarne ned för hans kinder vid minnet af
det flydda och den dag, då han af dessa bleka läppar
mottog den första, liksom den sista kyssen! Han såg den lilla
trädgården, der de lekte till samman, och den ros, hon
bröt och räckte honom till ett kärt minne. Huru var nu
icke allt förändradt, bleknadt och förkolnadt! Den glada,
den sorgfria, den himmelska flickan fans icke mer. Ett
rof för en svärmande inbillning, tillhörde hon icke mera
jorden, utan högre verldar. – De trenne vännerna
anmodades att sitta ned, på en grässoffa. Den åldriga
aflägsnade sig obemärkt.
Efter en lång tystnad och sedan den beslöjade hemtat
sig, sade hon med en matt stämma: »förlåt mig, att jag
besvärat er. Ni har varit allt för god, som bönhört min
sista önska Fredrik, minnes ni för många år sedan en
flicka, hvilken ni så ömt älskade och hon er, och de voro
sälla! Ack! det var allt sammans blott en dröm.» Här gjorde
hon ett uppehåll. Fredrik kunde ej uttala ett enda ord. Hon
uppslog slöjan. Ett blekt, men himmelskt assigte, utan
fläck; utan skrynkla. – »O, Gud!» utropade Fredrik och
sjönk till hennes fötter. »Stå upp,» hviskade hon, »det,
som har varit, är icke mer. Bandet är brustet. En högre
verld har slutit mig till sitt bröst. Der uppe bor min
älskade, och i dag är min bröllopsdag.» Hon kastade slöjan
å nyo öfver sig.
»Jag vill i korthet upprepa mina öden. Efter er bortresa
sörjde jag er länge; men tiden utplånade minnet. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
