Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dagg då faller, rågknarren höres, syrsan dito på nattens
hand, kanske ock en trast der öfver sjön, spindln spinner
på sitt nät, bäcken fortfar att sorla, löfven insomna, under
dem flugan, i blomman fjäriln, i kupan biet, på ängen
lammen, vid källan, halfnickande, siskan, att silfverrimsor
fladdra öfver horisonten, att, att, att – – O! läsaren har
ju en förtjusande fantasi; beskrifningen är redan fulländad,
jag har intet ord att tillägga mer, än att jag ödmjukast får
tacka för gunstigt biträde.
Det knackar på lusthusdörren. – »Hu! hvem kan det
vara?» – Det knackar än en gång. – »Jag blir rädd.» –
Herr fänrik, gack och låt upp, jag, som författare, vågar
det ej.
Himmel! de tre gracerna med hvar sitt skärpband i
handen, och det i egna höga personer. Hvad är klockan?
Elfva. Farligt för unga damer att så sent begifva sig ut i
nattluften. Snufva, bröstvärk, tandvärk! o! jag vill fall p?
knä och bedja för eder: milda gudamagter, bevaren dem
derifrån!
»Förlåt!» klingade det på en gång från alla tre de allra
för sötaste munnar, »vår lilla Lovis måste passa upp på
moster. Här äro banden efter order!» – De tre officerarne
reste sig på en gång upp i sina riddaredrägter, fattade
hvar sin fröken vid handen och frågade: »hur passar det
oss?» – »O, förträffligt!» blef det gemensamma utropet.
Man skådade, man synade, man vände sig omkring. Måne,
lys opp! häng ej der i molnet, som en gammal nedsotad
lykta i en gränd, och låt skymma dig sjelf! Ut med dig
på det allmänna himlatorget! Du är lydig. Jag skall för
omaket vid tillfälle ihågkomma dig med en psalm.
Sköna gracer, ni måste med edra band dubba oss! Vi
måste se, hur de passa,» sade Bernhard. – De täcka
fröknarna stodo der i en rad, och framför hvar och en knäföll
en riddare i sin rustning. Med darrande händer påsatte
man banden. Dione ett himmelsblått på Axel; Elise ett purpurrödt på Bernhard; och Felicie ett grönt på Carl, – och i samma ögnablick, obegripliga, outgrundliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
