Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
österns rödbetfärgade sken öfverstänkt hvalfvet med sin
högröda purpur och efterhand förvandlat sig i den gula
morotfärgens prakt, förr än dagen slog i solen ut sin blomma
och kringspridde från dess strålkalk ett flödande ljus. Hon
stod i det oändliga, såsom en gyllene neckros i det
ljusblåa vattnet. Ingen molnfläck skymde den minsta våg af
den utbredda skimmerfloden. Ännu skönare och mer spegelklar
var den osynliga himmel, som hvälfde sig öfver de
älskandes hjertan. Äfven der strålade dagen, men en
fridens och den stilla fröjdens jubeldag. I dômen sjöngo
outsägliga toner hymner till kärlekens, och dess guldålders
ära och lof. Fästet der ofvan och fästet der under voro
åtskilda. Man omgafs icke mer af den tunga, jordiska luften,
som nedfaller i snö och hagel, i droppar och dagg. Man
sam i eterns fina, lätta och ungdomsfriska böljor, i himmelen
der ofvan. Der var ingen omvexling af kyla eller
värme, af moln eller klarhet. Allt utströmmade i ett mildt
lagom, i ett rent, obemängdt ljus.
Mellan en liten blomsterparterr i prostens trädgård
utbredde sig denna himmel i sin egentligaste glans. Mamsell
Greta hade dit nedgått för att understödja några lutande
levkojor och ombinda en törnrosbuske, som ville utvidga
sig allt för mycket på bredden. Magistern varseblef det
från sitt fönster. Den första hjelpsamheten är alltid den
bästa, tänkte han, och skyndade genast till biträde. Det
var, som hade han fått bevingade sandaler vid fötterna.
Med lätta, flygande steg var han utför trappan, på gården,
genom grinden och midt för den älskvärda blomstersköterskan.
Greta smårodnade, men uppslog ögat med hela sin
blåa himmel. Magistern stod deri fullkomligen bespeglad.
Man jemkade och band, man blåste bort dammet från de
täcka blomknopparne, afplockade de vissnade bladen, och
snart stodo levkojorna, såsom hade de fått snörlif, raka och
prydliga och höjde sina stänglar mot fästet. Knopparne
bibehöllo likväl sin lutande ställning. Törnrosbusken
bildade sig äfven efter hand till en uppspirande rotunda,
öfverst fullbehängd med utslagna och outslagna rosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
