Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förre eger ett vidsträcktare fält för sitt val. Förlorar han
en, så står honom hundra andra till buds. Han är i samma
belägenhet, som hvarje fogel i skogen. Denne kan flyga
från gren till gren, sjunga, taga sin föda och bygga sitt bo
i hvilken trädtopp som helst, med undantag af sådana,
hvilka befinna sig inom hank och stör och äro fridlysta.
Der lurar skytten med hagelsvärmen till traktamente, eller
reser sig fogelskrämman såsom en bister förmyndare för
sina pupiller: äpple-, körsbärs-, plommon- och päronträd.
Annat förhållande är med qvinnan. Hon slingrar sig
visserligen som vinrankan eller murgrönan lätt omkring sin
stam, och gör det med besked; men, blir stödet undanryckt
eller kullhugget, så faller hon till baka och blir krypväxt;
ty hon är fastvuxen vid sin plats och eger ej förmåga af
flyttning. Magister Falallelej gick visserligen en fem à sex
veckor med hängande läpp, liksom han burit ett slags
sorgflor framtill. Men efter hand blef bröstet allt mera lätt,
läppen mindre, hugkomsterna blekare, och i den fjerran
stående framtiden uppflammade en dagrand med tröstande
utsigt, att en annan Greta, än denna, kunde gifvas, som
huldrikt och ömt skulle vilja låta utse sig till en trofast
ledsagerska på den törniga lefnadsstigen.
Greta var mera att beklaga. Hon teg och led; men
ville ej läkas. I magister Falallelej hade hon sett
i sällhets blomma knoppas. Den var nu fallen och
förbleknad. Ödsligt och tomt förekom henne lifvet, utan färg,
ljus, lif eller värma. Fyrväplingen, i stället att tillföra
lycka och glädje, hade endast burit motgång och sorg i sitt
sköte. Allt som gräset vissnade på tufvan, der hon på
knä emottagit och gifvit den första kyssen, blef äfven
hennes kind blekare. Kusinaget hade varit som bischoffen på
auktionen. Det söta af sirapen hade ej kunnat borttaga
det bittra och sammandragande af bresiljan. Ofta om
qvällarne, när hon ingått i sin stillhet, framtog hon ur det lilla
syskrinet de hulda åminnelserna af sina paradisiska stunder:
blomman och myrtenqvisten. Hon fuktade dem med sina
tårar, tryckte dem till sina läppar och vakade i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
