Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan, äfven kunde inträffa. Efter riklig undfägnad gick
trollkäringen sin väg under försäkran, att hon ville hafva
prestgården och det beskedliga folket i höggunstig åtanke,
derifrån borttrolla och fördrifva all sjukdom på menniskor
och boskap, afvända tjufnad, eldsvåda och dylikt mer.
En tid derefter återkom sqvallret, likväl icke som
qvinna, men förklädt till en halt lappskräddare, hvilken
bodde i kyrkbyn och hade sig på tumsmån bekant allt,
som passerade i socknen. Han skulle taga märke till en
kapott åt mamsell Greta. Under det han med venstra foten
slog sina trollringar kring mamsellen, ömsom hukande,
ömsom höjande sig lik en pump, utströmmade, som ur en
dylik, ett oupphörligt pladder om hvad som tilldragit sig
när och fjerran. De krokiga fingrarne lupo längs efter
Gretas rygg med märket mellan sig, och tungan gjorde
derunder sin rund i gommen, än enkel, än tvådubbel, än
lagd på oxeltänderna, än framskjuten mot de främre. Han
harklade, hostade, susade, jemkade, passade, men pratade
under allt detta oupphörligt. Bland annat lät han liksom
förstå, att magister Falallelej hade till en rusthållaredotter
om ett halft hemman i kyrkbyn, ja, att detta vore nästan
säkert, emedan han tidigt och ofta besökte modern och
huset. Det behöfdes ej mer att sätta Gretas hjerta i full
förtviflan.
Finngummans spådom styrkte henne ännu ytterligare
i sin förmodan. – »Den trolöse» tänkte hon, »som lofvade
mig evig kärlek och så hastigt kunde rygga sina löften!
Hvad jag är olyckligl När prosten en gång slutar sina dagar,
hvart skall den arma Greta då taga vägen?» – Härmed
blandade sig nu den häftigaste svartsjuka. Den omtalade
rusthållaredottern var en rigtig pulverhexa, ful, fnasig i
ansigtet, hade rödt hår och omenskligt stora fötter; för öfrigt
dum, högfärdig och elak. – »Hur är det möjligt, att den
förståndige magister Falallelej kan förälska sig i ett dylikt
hamptroll!» suckade hon och slöt sig med hvar dag allt
mer inom sig sjelf, beständigt sorgbunden och dyster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
