Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen bröt stormen lös. Det var en kulen höstafton.
Himmelen stod mörk som ett grafkor. Molnen lågo
som upplagda bårtecken kring hvalfvet. Månen hängde
som en flämtande griftlampa på fästet och spridde kring
föremålen sitt bleka och dystra skimmer. I likkistan
hvilade all sommarens härlighet, äfvensom höstens. Vågen,
fattad i lockarne af blåsten, vräkte sig med våldsamhet mot
sjöstranden, bar, alldeles som en ruggig pudel, vass och
sjögräs i den fraggande munnen. Regnet piskade på de ännu
här och der qvarsittande bladen och slog dem sönderrifna
till marken. Det gnisslade i buskarne på Hallon-ön. Den
långa randen af strimman från köksspiseln sken som ett
flammande spjut öfver böljan, och ur den gnistrande
skorstenen stod det som en kometsvans. På aftonen infann
sig lappskräddaren med den färdiggjorda klädespersedeln.
I största förtroende underrättade han mamsell Greta, att
magister Falallelej skulle söndagen derpå förlofva sig med
rusthållaredottern. Greta återhöll för ögonblicket sin
förskräckelse; men den utbröt så mycket våldsammare, då hon
blef lemnad allena. Prosten och adjunkten voro ej hemma,
utan bortresta i husförhör. De väntades likväl hem till
aftonen. Lappskräddaren gick, men det oläkbara såret i
Gretas hjerta hade han lemnat qvar. I full förtviflan
skyndade hon ut i stormen och det kolsvarta mörkret. Hon
viste icke, hvad hon gjorde, utan lopp oupphörligt långs åt
sjöstranden. Vildt spridde sig håret kring axlarna, och, att
den nya kapotten här och der sönderrefs mot törnbuskar
och hagtorn, märkte eller aktade hon alls icke. Slutligen
nedsjönk hon nästan sanslös mot en berghäll. Ej en gång
månen hade nog hjerta att se på henne; han drog sig in
i ett tjockt moln. Under tiden saknades mamsellen. Man
sökte öfver allt, men hon fans icke. Man blef hjertängslig
och föll på den tanken, att någon olycka träffat henne.
Trappor, källrar, ja sjelfva gårdsbrunnen undersöktes med
tillhjelp af lykta; allt fåfängt.
Nu hördes en schäs anlända. Det var prostens. –
»Peter!» ropade gubben. »Peter!» genljöd det mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
