Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott närma sig det, som rent är, och det oförgängliga
endast den, som redan här på jorden söker föra ett
oförgängligt lif. Derföre förnekar den stora hopen all dylik
gemenskap och handlar härutinnan konsequent, emedan han
med sig sjelf och i en dunkel aning inser, att han är allt
för besmittelig, att hoppas hafva den äran umgås med
erkeenglar och keruber. Å en annan sida tycker den sig vara
nog god att hafva att skaffa med motparten, och ergo
gifvas hvarken englar eller djeflar. Men låtom oss vända
samtalet på andra ämnen. Skulle en tredje person händelsevis
få höra oss, tro mig, han skrattade oss midt i ansigtet,
och vi skulle nästa dag helsas för Svedenborgare, Jungianer,
Tybeckianer eller något dylikt.» – Under samtalet hade vi
framhunnit till den närbelägna skogsdungen. Solen spred
sina darrande aftonstrålar emellan de smått flägtande löfven.
Hela parken, alla dess kronor stodo liksom i lågor.
Foglarne sutto tysta, som hade de också för sig sina små
aftonbetraktelser i träden. En och annan gång hördes göken.
En liten bäck, knappast större, än att man med flata handen
kunde öfvertäcka dess brädd och med henne lägga en bro
deröfver för hämplingar och siskor, när de blifvit trötta att
flyga, framporlade mellan kiselstenar och videbuskar. Öfver
honom fladdrade en trollhäst och speglade vingen i det
skimrande glaset. Vi hvilade oss på en berghäll. Nu hade jag
tillfälle att närmare skärskåda min nya bekantskap. Det
var den skönaste ynglingagestalt, jag någonsin sett. Den
klara pannan hvälfde sig med ett mildt majestät och den
grekiska näsan med behag och harmoni. Intet moln, ingen
skrynkla, intet oangenämt uttryck beskuggade den sköna
hvälfningen. Delade i en täck ordning nedföllo de
svartbruna lockarne till hälften kring kinden, och ur de mörka
ögonen framblixtrade en genomträngande eld. Men denna
flamma var icke den väckta passionens, det var den
gudaburna känslans, det var det lågande snillets. De behagligt
hvälfda ögonbrynen, på hvilka de mest intagande sylfer ej
försmått gunga, fullbordade det hela. Lägger man härtill
de ungdomsfriska, med sjelfva helsans purpurrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
