Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmaningar eller råd. Blott att få dö, det var hennes högsta och
enda önskan. Hon ville hvarken taga mat eller dryck till
sig; hon tålde ej en gång dagens ljus. Vid anblicken af
vatten eller något, som skimrade, föll hon i svimningar.
De fordom blomstrande kinderna vissnade bort inom några
dagar. En hemsk dysterhet strålade ur henpes ögon. Hon
hade liksom förlorat känslan för allt annat. Ingen hvila om
dagen, ingen sömn om natten. Snart voro ögats tårekällor
uttömda. Hon kunde ej mer hvarken gråta eller sucka.
Stirrande, med håret kring axlarna, stod hon hela timmarne
vid fönstret, eller satt och afplockade det ena bladet efter
det andra på myrtenträdet. Ledsnade hon dervid, ilade hon
till klavret och slog derpå orediga, förtviflade toner. Ej
sällan uppspratt hon midt under musiken och ropade: »han
kommer;» men hejdade sig under en djup suck: »nej! han
kommer aldrig, han är död!» – Dessa senare ord uttalade
hon med en så djup, hemsk och melankolisk stämma, att
det skakade alls hjertan.
På femte dagen efter den bedröfliga katastrofen skedde
den högtidligt sorgliga begrafningen. Den var enkel och
anspråkslös, men vacker och värdig. Den afbrutna narcissan
prydde, ehuru bleknad, ynglingens bröst, och en krans af
friska liljor myrten och violer, litade af den klagande
flickans egen hand, slingrade sig kring hans lockiga hufvud.
Orgelns brusande toner, ungdoms- och vänskapstårarne vid
båren, den snyftande folkskaran, aftonsolens purpurstrålar
på den svarta beklädningen, allt bidrog att uppröra hjerta
och känsla. Der stod nu hans kista på samma rum i templet,
der han sljf stått med mig den afton, då vi sade
hvar andra vårt trofasta farväl. Nu, som då, sken qvällssolen
in genom fönstren; men ej, såsom nu, för ett liktåg.
Nu som då, talade vännen till mig; men ej såsom nu,
förklarad och himmelsk. Nu, som då, runno tårar; men
ej, som nu, den eviga saknadens och sorgens. Nu, som
då, stod jag det eviga nära; men ej, som nu, liksom vid
dess ingångsport. Hvilken dyster sympati, och dock så ljuf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
