Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter slutad begrafning i kyrkan följde vi hans jordiska
qvarlefvor till sin hvilostad. På samma rum, der jag första
gången hade sett honom, var nu hans graf uppkastad.
Hans önskan hade gått i fullbordan att der få sitt
griftläger. Sorgliga syn! din kista nedsänkes, o yngling! jag
skådar dig aldrig åter. Slumra ljuft under de gröna
torfvorna! Stelnade stå de vågor, som gå på dödens haf, de
högresta grifterna! Der brusar och stormar ej mer. Hvila
lugnt! Morgonens och aftonens dagg skola fukta ditt stoft,
äfven sedan alla de, som vid din bortgång greto saknadens
bittra tårar, långe sedan äro förmultnade.
Jag kunde icke återvända hem. Mitt hjerta var sönderslitet.
Jag irrade länge af och an i en nära intill belägen
skogspark. Trött och utmattad återgick jag slutligen
till kyrkogården och satte mig ned bredvid grafven. Aftonen
hade inbrutit. Stor och klar skimrade månen i sitt fulla
sken öfver fälten. Daggen glittrade på löften. Ett sakta
sus for fram öfver gräsen. Blommorna lutade sig mot hvar
andra, liksom kysstes de och sade god natt. Mina tårar
började strömma. Huru orent, befläckadt och fullt med
fel förekom mig ej mitt eget hjerta, när jag nu tänkte på
den hädangångne förklarade! Hur föga värdig hans vänskap!
I dylika stunder, huru skön, huru himmelsk, huru majestätisk,
huru älskelig står icke dygden i sin gloria framför oss!
Huru öppna sig icke liksom portarne till sjelfva evigheten,
och en sakta smekning från fullkomligare verldar träder
oss till mötes! Länge satt jag så drömmande, då en snöhvit
gestalt kom sakta framskridande mellan kyrkogårdens grifter.
»Är det väl den förklarade,» suckade jag, »som nalkas mig?»
– Jag rycktes snart ur min villa, när jag upptäckte, att
det var den sörjande flickan. Jag vek åt sidan inåt en
gång. Hon framträdde till griften och planterade på
mullhögen en lilja, strödde blommor och myrten rundt omkring,
fuktade af hennes gråt. Hvem vill störa sorgen? Jag stod
stilla; men lika ymnigt flöto mina tårar, som den hopplösa
tärnans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
