| I:355 |
Du klarögda källa, hvars fredliga våg
Så tyst genom dalen, sig sträcker,
Din ljufliga susning å nyo min håg
Till sånger och harposlag väcker.
Så vildt uti fjerran den skummande ström
Sin fart emot stränderna bryter.
Du liknar en fridens lycksaliga dröm,
Som sakta bland blommorna flyter.
Om stundom en dyster och vemodig bild
Från skuggande sjön på dig faller,
Inom dig dock bär du en himmel, så mild,
I klingande, klara kristaller.
Till dig må den irrande sångaren fly
Att samklang i lefnaden lära.
Han söke, som du, under stormarnes gny
Sin himmel inom sig att bära.
Och när han af grifternas manande bud
Från tiden och verlden är gången,
Än dröje hans smältande själ i de ljud,
Som klinga från lyran och sången.
