| I:360 |
Hör på min ton, min lifvande ton!
Den går kring all verldens vidsträckta zon,
Den tränger, som ljuset från solgudens hår,
Till himlen, till jorden, till böljan, som går
I hafvet och upp emot skyarne slår.
Hör på min ton! den skallar,
Den svallar
På hvälfvande sjön.
Den susar,
Förtjusar
I lunden, i dalen med flägtande dön.
Den går all himlens rymder ikring,
Till solen, till månen, till stjernornas ring.
Hör åskornas skall,
Knall uppå knall!
De braka,
De skaka
Båd bergen och hafven i eldsfloders svall.
Kraft bor i mitt bröst,
Kraft bor i min röst.
Jag ropar, och skyarne skälfva,
Planeterna hvälfva
I gnistrande skrud.
Allting bäfvar
Vid mitt ljud.
Allting sväfvar,
Som ett litet dun,
För min andedrägt,
| I:361 |
Men min ton ock ljufligt klingar,
Mild, som eolsharpans ljud,
När som glada lärkan svingar
Upp till vårens unge gud.
Kring om flickans lockar sväfvar
Då min varma andedrägt.
Liksom fjärilen jag bäfvar
På dess barm i sakta flägt.
Kring dess mun och kind jag flyger,
Som ett trofast kärleksbud,
Och i hennes öra smyger
Älskarns suck och böneljud.
Se på min drägt, min kungliga drägt!
Den kring all verldens rymder är sträckt.
Känn, hur den böljar vid vindarnes flägt!
Blå är min drägt.
Vågen och sippan och glöm-mig-ej låna min skrud,
Dufvan, som far såsom trohetens bud.
Se på min mantel! den glänser af gull,
Han utaf solar och månar och stjernor är full.
Allting jag famnar och bär på min arm.
Solen, som dansar i himmelens loft,
Masken, som krälar i grus och i stoft,
Alla jag trycker till moderlig barm.
Fogeln jag vaggar till sömns på sin gren,
Böljan till ro uppå vattnets kristall.
Kärlekens suck och dess klagande skall
Svarar min ton utur klippa och sten.
