| I:350 |
På fästets rymd förunderliga väsen,
Som aldrig egen ro i edra själar,
Än snabba ljungeldens, än stormens trälar,
Till perlor bytta uppå gröna gräsen,
Till snölaviner på de gråa hällar,
Till siifverslöjor kring de höga fjellar;
Hvar är ert hem och edert mål i tiden?
Är eder lösen kampen eller friden?
Hur mången gång jag sitter och beskådar
Er underbara lek i rymdens rike!
Beständigt skiftande och aldrig like,
Än tvinnen i er hop i purpurtrådar
Och granna sömnader för morgondrägten,
Än öfver solens gyllne skepp I flägten
Likt röda vimplar, än till blåa öar
I vexlen om och än till blanka sjöar.
Med öga af förgät-mig-ej, den blåa,
Hvem blickar fram ur edra rosenslöjor?
En här af huldgudinnor, himlamöjor.
Ur midnattsmolnets sköt, det tunga, gråa,
Hvad simmer der? En skara hjeltehamnar.
Än kämpen blanka silfverbågen famnar,
Och genom töcknet, som kring fjellet slingar,
Den bleke Finjals harpa sorgligt klingar.
Dock högst i majestät vi eder röja,
När, uti koppar klädde, fram I dragen
| I:351 |
Allt skälfver: berget på den djupa grunden,
Den späda rosen på sin låga tufva,
På klippan örnen, skogens turturdufva
Och näktergalen uti myrtenlunden.
En vredesblixt är hela himlen vorden,
Ett bröst af dödens fasor hela jorden.
Hvar sträng på verldens harpospel är sprungen,
Hvart ljud är dödt, som klang i rosendungen.
Men blixten upphör. Saktare gå ljuden
Från ljungaren, och regnets skurar stanna.
Allt mer det ljusnar kring om fästets panna.
Ur dunklet återträder gyllne guden.
Till vesterns bryn de spridda skyar hasta,
Vid aftonstjernans fot de stilla rasta,
Likt lamm, som trygga mötesplatsen hinna
Och glada slå en ring kring sin herdinna.
Förunderliga väsenden, ej egen
i något hem, ej några hviloställen.
Nomader mellan morgonen och qvällen,
För er den hela himlarymd är vägen.
Från öster purpurns färg till eder bringas,
Ert gula hår af vindens sylfer slingas.
Med stjernorna I dansen om på kullen
Och månens klot emellan er i rullen.
En önskan bär jag: att med er få kryssa
Igenom vida, blåa himlafälten,
| I:352 |
