| I:348 |
Från himmelen i liljehvita kläder
Dig, ljusets barn, jag komma ser.
Dock snart den hvita drägten fläckas ner
Af mullens son, som på dig träder
Och färg af jordens stoft dig ger.
Men hvarför sjönk du så ifrån den ljusa
Och klara himlarymden ned?
Nu bunden ligger du på öde hed,
Der natten rår och hemska vindar brusa.
Från fästet dina syskon, stjernorne,
Så saknadsfullt ned på dig se.
Ack, lätt och ljus med fria vingars segel,
Med liljan på din kind, i luftens land
Du sam och såg dig uti solens spegel
Och log så glad i morgonrodnans brand.
Du darrade i aftonrodnans degel,
Till dess, ej nöjd med hvad du redan var,
Du ville vara mer -- få kropp -- du sjönk, men bar
I sjelfva fallet än utaf din härkomst pregel.
När soln om våren på dig ser,
Då vaknar åter upp hos dig ett flyktadt minne.
I tårars strida flod du ödmjukt sjunker ner,
Det kalla hjertat smälter bort här inne,
På nytt till eterns höjd du dig beger.
| I:349 |
En bild af menniskan du är, o sköna barn
Som du, hon bodde i det rena ljuset,
Men, snärjd i sinlighetens garn,
Hon sjönk befläckad ned i låga gruset.
Dock, väckt af blicken ifrån himmelen
Till känsla af sig sjelf, sitt mål igen,
Hon skyndar, såsom du, på nytt till fadershuset.
