| I:302 |
Du skönaste rätt på lifvets bord,
Från nattens mun det ljufvaste ord!
Kom sänk dig ner på ditt silfvermoln
Och gjut af din balsam ur vallmoskåln
På mitt tröttade hjerta!
Lös bindelen opp
Från den tungsinta smärta!
Samla drömmarnes tropp
Och synernas under,
Att själn må sig sluta
Och sammangjuta
Med syskonen, der i de saligas lunder!
Dagen ilar
Med stojande larm.
Nu han jägtat sig varm
Och tröttad hvilar
Från mödans ok.
Öfver himlens panna
Drar qvällen sitt dok
Med stjernsmycket granna.
Till den daggstänkta ros
Nöjet med fjärilen
Flyktar sin kos.
Najaderna kärilen
Hvälfva ej mer.
Den flod, hvilken störtade ner
Med brusande ström,
Tyckes sorla i qvällen ett sakta förglöm.
| I:303 |
Stillare rörs
Löfvet för vind.
Suset knappt hörs
Från den grönskande lind.
Sömn, du ljufva,
Du nattens fridsamma dufva!
Kom och mig slut
Till ditt hjerta och gjut,
Med kuttrande stämma, min tanke, min själ
Till ett tacksamt farväl
Af dagen, hvars tunga jag burit,
Af mödan, hvars skördar jag skurit!
Ack! kom till den trötte, betungade träl!
Ha! du hör mig,
Redan du för mig
I drömmarnes sköte
Friden till möte.
Hvad jag är säll!
All plåga förrinner,
Allt qval försvinner;
Som skuggan för skimret i stjernbeströdd qväll.
