| I:298 |
Innan solen gått ner
Denna dag i sin prakt,
Ej jag lefver då mer:
Så min läkare sagt.
Lik en tynande ros,
Utaf masken förtärd,
Har jag bleknat min kos
I förgängelsens verld.
Led mig ut än en gång
I den öppna natur,
Att vid fåglarnes sång
Jag må dricka utur
Denna lifskälla varm,
Som i luftströmmars fröjd
Mot min skälfvande barm
Flödar ned från hvar höjd.
Ack, hvad marken är grön!
Huru löfklädd hvar lund!
O, hur klar står ej sjön
Med sin vik, sina grund!
Utur blånande sky
Sjunger lärkan sin psalm.
Svalan bygger i by
Under kojornas halm.
Här som barn har jag gått,
Här jag jollrat och lekt.
| I:299 |
Och der björken mot våg
Blickar fram med sin topp,
Jag min älskling först såg.
Der min kärlek rann opp.
Der vid qvällsolens brand
Och vid vindarnes vyss
Han så ömt höll min hand
Och gaf trohetens kyss.
O, natur, hvad du är
Ändock härlig och huld
I den himmel, du bär
Full af strålande guld,
I de blommor, du för,
I de toner, du ger,
I den perldagg, du strör
Uti dalarne ner!
O, du menniskoverld
Med din oro, ditt bång,
Med din braskande flärd,
Allt ditt fjäs och ditt prång,
Huru är du likväl
Icke dyrbar och kär
För en flyende själ,
Då till grafven det bär!
Himmel, gifves ej nåd
Blott ett år, än ett år?
| I:300 |
Låt mig slumra då bland
Dessa vissnade blad,
Dessa kransar, jag band
Uti sommarn så glad!
Sjunge syrsan på äng
Då den lilja så blek
Till sin bäddade säng
Under löffallen ek!
Dock, ack, fåfäng min bön!
Jag afmattas allt mer.
Fastän dagen så skön
Öfver jordkretsen ler
Med sin sol uppå rymd,
Med sin himmel så blå;
All naturen står skymd
För mitt öga ändå.
Vinden, mer och mer sval,
Kännes flägta mig mot.
Ser jag rätt, uti dal
Sjunker qvällsolens klot.
Sjunk, mitt hufvud, så ned
Mot den öppnade graf,
Till den slumrande fred
Bortom tidsrymdens haf!
Och, Du Allgode, tag
Denna själ i förvar
| I:301 |
