Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALKULLAN
en helt ny tillförsikt och gick fram med höjt huvud, likaså
stolt, som om det hade lyckats honom att bevisa styrkan
av sin tro genom att gå på vattnet.
— Gud är med mig, sade han. Kristus följer mig på
min vandring och håller sin sköld över mig.
Denna visshet upphöjde honom och fyllde honom med
lycksalighet.
"Nu kommer snart den rätta", tänkte han. "Kristus har
prövat mig. Han har sett, att jag menar allvar. Jag viker
inte tillbaka. Min utvalda är i antågande."
En minut senare hade han tillryggalagt det korta
vägstycket, som skiljer prostgården från kyrkbyn, och ämnade
just svänga in på bygatan, då dörren till en stuga öppnades
och en ung flicka kom ut. Hon gick genom den lilla
trädgårdstäppan, som fanns framför denna liksom framför alla
andra bostäder i kyrkbyn, och kom upp på vägen rätt
framför Karl-Artur.
Hon hade kommit så plötsligt, att det endast var ett par
steg mellan dem, då han först märkte henne. Han stannade
tvärt. Hans första tanke var denna:
"Se där, där är hon! Var det inte detta jag sa? Jag kände
på mig, att just nu skulle hon komma i min väg."
Därpå knäppte han händerna för att tacka Gud för hans
stora, förunderliga nåd.
Hon, som kom emot honom, var ingen av den traktens
människor, utan en ung kvinna från någon av de nordliga
dalsocknarna, som gick omkring och drev gårdfarihandel.
Efter hemsocknens sed var hon klädd i rött och grönt, vitt
och svart, och i Korskyrka, där den gamla sockendräkten för
länge sedan var bortlagd, lyste hon som en vildmarksros.
För resten var hon själv ännu mycket vackrare än kläderna.
Hennes hår krusade sig kring en präktig panna, som
dess-förutan skulle ha förefallit väl hög, och ansiktsdragen var
ädelt utformade. Men framför allt var det de djupa,
sorgmodiga ögonen och de täta, svarta ögonbrynen, som avgjorde
saken. Så snart man såg dem, måste man erkänna, att de
var så vackra, att de skulle ha skänkt skönhet åt vilket
ansikte som helst. Till på köpet var hon lång och ståtlig.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
