Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
inte smärt, men väl byggd. Att hon var frisk och stark,
behövde man inte tvivla på ett ögonblick. Hon bar på sin
rygg en stor, svart lädersäck, full av handelsvaror, men det
oaktat gick hon alldeles rak och rörde sig med en lätthet,
som om hon inte hade vetat av någon börda.
Vad Karl-Artur beträffar, så kände han sig nästan bländad.
Han sade till sig själv, att det var sommaren, som kom emot
honom. Detta var den rika, varma, blomstrande sommar, som
hade regerat detta år. Om han hade kunnat avbilda den,
skulle den ha sett ut just på detta sätt.
Men om det var sommaren, som kom, så var det inte en
sommar, som han behövde frukta. Tvärtom. Det var Guds
mening, att han skulle lägga den till sitt hjärta och fröjdas
över dess skönhet. Han behövde inte känna några farhågor.
Denna hans brud, så grann och fager hon var, kom ifrån
fjärran fjälltrakter, från fattigdom och ringhet. Hon visste
ingenting om rikedomens lockelser eller om den
besynnerliga kärleken till de jordiska tingen, som kommer slättfolket
att glömma skaparen för det skapade. Hon, denna armodets
dotter, skulle inte tveka att förena sig med en man, som
ville förbli fattig under hela sitt liv.
I sanning, det finns ingenting, som övergår Guds visdom.
Han visste vad som var honom av nöden. Endast genom en
vink av sin hand ställde Gud i hans väg den unga kvinna,
som passade honom bättre än envar annan.
Den unge prästen var så inne i sina egna tankar, att han
inte gjorde en rörelse för att närma sig den vackra
dalkullan. Men hon, som märkte hur han slukade henne med
ögonen, kunde inte låta bli att småskratta.
— Du stirrar på mig, du, som om du skulle ha mött en
björn.
Karl-Artur skrattade, han också. Det var förunderligt
hur lätt om hjärtat han på en gång kände sig.
— Nej, sade han, det var nog ingen björn, som jag tyckte
mig se.
— Då var det fäll skogsråa. Di säger, att manfolka blir
så galna, då di får se’na, så att di int kan komma ur fläck.
Hon skrattade, visade de vackraste, mest blänkande tänder
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>