Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lördagen: morgon och förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖRDAGEN: MORGON OCH FÖRMIDDAG
också är min. För Öfverstinnan Ekenstedt känner jag en
tillgifvenhet utan gräns, och om Ni för att kunna rädda
henne behöfver min hjelp, så kan Ni räkna på att jag är
färdig äfven till den största uppoffring.
Er tillgifne och ödmjuke tjenare
Gust. Henr. Schagerström."
Charlotte läste igenom brevet ett par gånger. Då hon noga
hade satt sig in i dess innehåll, dröjde hon länge orörlig,
undrande vad dessa två män, översten och brukspatronen,
väntade att hon skulle kunna göra.
Vad menade översten med sin hälsning, och varför hade
Schagerström gjort sig den mödan att med sådan hast skriva
till henne detta långa brev?
Ett ögonblick tänkte hon på att nästa dag var sista
lysningsdagen. Trodde Schagerström, att hon, då hon hade fått
veta allt detta, skulle låta lysning mellan dem förkunnas
än en gång och därmed ge den lagligt bindande kraft?
Nej, hon fritog honom genast från alla sådana avsikter.
Han hade inte tänkt på sig själv. Om han det hade
gjort, skulle han ha skrivit försiktigare. Nu hade han yttrat
sig mycket öppenhjärtigt om Karl-Artur. Han hade utan
betänkande utsatt sig för faran, att hon skulle tro brevet
vara dikterat av önskan att skada en rival.
Men vad trodde han då, han såväl som översten, att hon
skulle kunna göra?
Vad de begärde av henne, det visste hon nog. De ville,
att hon skulle ge modern hennes son tillbaka. Men hur skulle
detta ske?
Inbillade de sig, att hon hade någon makt över
Karl-Artur? Hon hade redan sökt övertala honom, använt all
den vältalighet, som stod henne till buds, och ingenting
vunnit.
Hon slöt sina ögon. Hon såg för sig överstinnan, liggande
med ombundet huvud och ett gulblekt, liksom förminskat
ansikte. Hon såg den stolta, föraktfulla vreden, som präglade
dragen. Hon hörde henne säga till den okände mannen, som
led av försmådd kärlek liksom hon: "Det är svårt, bruks-
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
