Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och att några få år kunna göra klädedrägten och kärleken
lika löjliga? Lycklig den, som icke öfverlefver sin ungdom,
sina illusioner, utan medtager hela sin skatt i grafven.«
Han afbröt likväl ännu en gång sina sorgliga
betraktelser, på det den gode marskalken icke skulle läsa något
oangenämt i sitt värdfolks ansigten och sade: «Man talade
således mycket fritt med konung Henrik? Kanske var det
också i början af hans regering nödigt att införa denna ton;
men förändrades den icke, då han blifvit säker om sin makt ?«
«Aldrig, nej aldrig, upphörde vår store konung att vara
densamme, ända till sista dagen af sin lefnad; han blygdes
icke att vara menniska och tilltalade menniskor med känsla
och kraft. Ack, min Gud! jag ser honom ännu för mina
ögon, då han i täckvagnen omfamnade hertigen af Guise,
samma dag han dog; han hade på sitt vanliga, qvicka sätt
skämtat med mig, och hertigen sade till honom: ’Ki är i mitt
tycke den angenämaste menniska på jorden och det var vårt
öde, att vi skulle tillhöra hvarandra; ty om ni icke varit mer
än en vanlig menniska, hade jag tagit er i min tjenst, det
måtte ha kostat hvad som helst; men efter Gud har ämnat
er till en stor konung, måste jag tjena er.’ — ’Ack, store
man!’ utropade Bassompierre med tårfyllda ögon och kanske
något uppeldad af sina täta pokuleringar, «hvad vi fått besanna
dina ord: «När j förlorat mig, skolen j först rätt förstå
värdera mig’«.
Under detta sista utfall hade bordsgästerna företagit
sig åtskilliga sysselsättningar, allt efter deras olika roller
i det allmänna lifvet. En af italienarne låtsade hviska och
skratta med marskalkinnans unga dotter, den andra
sysselsatte sig med den döfve abbén, som satte handen bakom Örat
och tycktes vara den ende uppmärksamme; Cinq-Mars hade
återfallit i sin sorgsna tankspriddhet, sedan han satt
marskalken i farten, likasom man ser åt ett annat håll, sedan man
under spel kastat bollen, till dess han återkommer; hans
äldre bror uppfyllde sin pligt som värd vid bordet med ostördt
lugn; Puy-Laurens, som var hertigens af Orleans man, och
fruktade Kardinalen, hade ögonen fästade på marskalkinnan, som
tycktes vara ledsen och orolig; ovarsamma uttryck hade ofta
erinrat henne, dels om hennes makes död, dels om hennes sons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
