Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Vänta ett ögonblick, vänta; om aftonen sade ni om
kardinalen, att han orättvist låtit bränna en menniska, för att
tillfredsställa sitt enskildta hat.«
«Det upprepar och påstår jag ännu, och skulle kunna
bevisa det, sire; det är den mannens största brott, hvilken ni
tvekar att beröfva er nåd och som gör er olycklig. Jag har
sjelf sett och hört alltsammans i Loudun. Urban Grandier
blef snarare mördad än dömd; och efter som ers Majestät
nu håller dessa anteckningar i handen, så var god och läs
ännu en gång de bevis, jag då genast anförde.«
Ludvig uppsökte nu det anvista stället, i det han gick
tillbaka ända till resan från Perpignan till Paris, och genomläste
uppmärksamt hela denna berättelse, hvarefter han utropade: —
«Hvilka rysligheter! Huru har jag kunnat glömma allt detta!
Denne man förtrollar mig, det är säkert. Du är min
verklige vän, Cinq-Mars. Hvilka rysligheter! de sätta en fläck
på min regering. Han har uppsnappat de bref, som hela
landets adel och ståndspersoner tillskrifva mig. Bränna,
bränna lefvande! utan bevis! af hämd! En menniska, ett
helt folk har fruktlöst anropat mitt namn, och nu förbannas
det af en hel generation! Ack, hvad konungarne ändå äro
olycklige!« Han bortkastade nu sina papper och började gråta.
«Ack, sire! hvad dessa tårar, som ni fäller, äro sköna!«
utbrast Cinq-Mars med uppriktig beundran; «hvarföre är icke
hela Frankrike här tillika med mig? folket skulle förvånas
öfver detta skådespel och knappt tro sina ögon.«
«Förvånas! Således känner Frankrike mig icke?«
«Nej, sire,« svarade d’Effiat öppenhjertigt; «ingen
känner er, och äfven jag har ofta anklagat er för köld och
likgiltighet mot hela verldens
«Köld! då jag förtäres af grämelse; köld! då jag uppoffrar
mig för det allmänna bästa. Otacksamma folk! jag har för
dig uppoffrat allt, ända till min egenkärlek, ända till
sällheten att sjelf regera dig, emedan jag fruktar att skada dig
med mina vacklande lifskrafter; jag har öfverlemnat min
spira till en man, som jag hatar, emedan jag trott hans hand
vara starkare än min; jag har fördragit allt det onda han
tillfogat mig enskilt, i den tanken att han gjorde mina
under-såters lycka; jag har sväljt mina tårar, för att aftorka deras,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
