Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1720, 1772, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Afkomlingen af den förste Svenske
Konung, som burit spiran i kraft af arfsrätt,
förgicks i landsflykt och elände, och från
sitt fosterland förvista lefva den siste,
till tronen födde, Konungens barn och
barnbarn, kringspridda på Europas
kontinent.
Sådana äro facta, hvilka ingen
skaldekonst, ingen vältalighet, intet smicker
förmå att ändra. Det är sjelfva
konungadömet, icke dess personliga
representanter, som från hedenhös intill
närvarande stund varit Svenskarne heligt. Det
är en monarkisk religion, sammanvuxen
med den Christna, och äldre än hon, i
hvilken Svensken varit uppfostrad, från
Odin till Carl XIV, från dagakarlen till
högste embetsmannen i staten. Med
konungadömets innehafvare har det åter
just icke fallit sig så noga, från
Domalder, som offrades, till Gustaf IV Adolph,
som förklarades tronen förlustig. Ja,
under det att revolutionen i England
ännu nära 60 år derefter fuktade
Cullodens slätter med blod, och Hannoverska
huset först från segern der ansett sin
besittning af tronen lika säker, som
den i alla fall äfven förut var laglig: —
så hastade till och med Gustaf Adolphs
egna förtrogne embetsmän och
gunstlingar i massa att tränga sig kring Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
