Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opasslighet; en starkare känsla dref honom: kärleken till
fäderneslandet; han vidrörde, utan att nämna Gustaf IV:s
namn, en jemförelse mellan ställningen vid hans fall och
nu, den han slöt med denna klassiska strof: “Finland blef
oss beröfvadt i följd af det mest samvetsgrant iakttagna
förband, och det torde derför vara. ursäktligt att befara,
att Ryssland betalar vår nu varande regerings
lättrogen-het på samma sätt som det förut bemött dess redlighet;“
och sedan han uttalat sin tvekan om behörigheten af
Sveriges deltagande i fasta landets pågående krig, vidrörde
han fint och i förbigående den del han tagit i senaste
statshvälfning, såsom ett skäl mera för honom, att med
uppmärksamhet följa utvecklingen af de omständigheter,
hon framkallat.
Grefve Anckarsvärd hade rätt i allt hvad han sade;
men icke rätt att säga det under vapen. Der fins endast
valet mellan att lyda eller resa sig. Allting deremellan
skämmer andan, upplöser krigstukten, förlamar och
nedstämmer till eget förderf; till gagn för fienden.
Kronprinsen hade lagt sig, men hofkanslern stod ännu
vid hans säng och redogjorde för några från Sverige nyss
ankomna statspapper, då Anckarsvärds bref öfverlemnades.
Karl Johan bröt — läste — ögonbrynens åskmoln
sammandrogos — ögonen slungade vredens blixtar — händerna
sammanknötos krampaktigt — tänderna gnisslade.
“Läs!“ dundrade han till Wetterstedt och kastade
brefvet långt bort åt golfvet.
Oaktadt våldsamheten af sinnesrörelsen, glömde Karl
Johan icke att han var fältherre, och att förfogandet
rörande öfversten för ett regemente, detta förfogande måtte
blifva hvilket som helst, skulle inverka på hela
vapenstyrkans sinnesstämning. Sedan han således brusat ut i
skräckord och förbannelser, saktade han sig något, när
Wetterstedt, efter läsningen, återlemnat brefvet, och yttrade, väl
ännu ganska upprörd, men med full besinning:
“Att låta skjuta ned honom vore kanske det rätta;
men det skulle i närvarande stund göra ett oerhördt och
menligt uppseende; det skulle oåterkalleligen från mig
af-lägsna hela det anhang, som reste sig mot er afsatte
olycksfågel, och hans hustrus slägt, den gamla adeln... Att
skicka hem honom ... ja! men då kan han inlåta sig i nya
uppviglingsförsök, liksom 1809 . . . Att skrapa och förlåta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
