Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när något vid dem förelöper, som hör till kedjan eller
färgen af berättelsen. Detta var icke förhållandet här, och
vi hålla oss derför nu endast till den yttre sidan af festerna,
hvilka tillhörde på en gång hofvet och folket.
Offentliga kappridningar voro den tiden ännu en
oförsökt förlustelse i Sverige. Den första anstäldes här den
21 september 1814, för att roa konungaparet och
kronprinsen. Många tusen personer funno deraf sannolikt långt
större nöje än medlemmarne af regentslägten, ty dessa
hade endast de täflande på banan och folkvimlet utanför
densamma att åse; men det vimlande folket hade tillika,
och de fleste törhända vida mer, läktaren, der hofvet satt,
att åskåda. Drottningen hade sin plats på konungens högra
sida och kronprinsen på den venstra. Hon syntes helt
och hållet upptagen af kappridningen; följde med ögonen
alla de täflandes rörelser; reste sig emellanåt på
tåspetsarna, för att ej gå miste om något ögonblick af täflingen,
klappade händerna med det lifligaste uttryck af deltagande,
och utropade högt och hänryckt den af de täflandes, icke
namn, men färg, som på olika punkter fick försprånget.
Stundom liksom kände hon behof af någon vexelverkan i
sin glädje, och meddelade sig än åt konungen och
kronprinsen, än åt sin uppvaktning; och när slutligen herr
Engelhart (hvitklädd) segrat öfver herr Hambden (klädd i
blått), var det drottningen som blef segrens härold och
som, till de flera tusende åskådares tjenst, som icke för
tillfället kunde se ens en skymt af banan, under starka
handklappningar, hoppande skrek: “den hvite! den hvite !“*)
hvarvid den hvita strutsfjädern i hennes sidenhatt, af hennes
häftiga kroppsrörelse, svajade som för en stormvind.
Karl XIII:s utseende bar köldens och belåtenhetens
förenade pregel. Än följde hans Ögon de täflande på
ridbanan; än yttrade han helt kort några ord i förbigående
till sin gemål; men mest syntes han vara road af att
samtala med kronprinsen, till hvilken gubben beständigt vände
sig, under det han förde högra handen till de med hvita
strutsfjädrar belagda brättena af sin runda hatt,
Öfver-skyggad af en blå och gul sultan. Sådan var den tiden
svenska amiralernas hufvudbeklädnad.
*) »Ah, le blanc! le blanc!» — Ur författarens dagbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
