Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafda tjenstebefattning, med föga bättre utsigt, än att dö
af svält, om han en gång blef stäld på fri fot. En timme
på dagen var det honom och hans medfångar, som likväl
hvar och en bebodde sitt särskilda ram, mellan hvilka
ingen gemenskap fans, tillåtet, att hemta frisk luft och
taga sig rörelse, i den öppna gången, utanför häktena en
trappa upp, vid slottets yttre borggård. Den öfriga tiden
af dagen var han innesluten i sitt rum, med sin förtviflan
öfver det dystra nu, som hotade att efterträdas af ett
ännu gräsligare framdeles.
Försänkt i hemska betraktelser satt han sent en afton,
lutad emot fönstergallret, mellan hvars spjelor en och annan
förlupen månstråle stal sig en fristad under ett rankigt
bord, ett par omålade trästolar och en säng med madrass
af halm, lakan af det gröfsta blaggarn och öfverst ett
hästtäcke. Vaktrunden for aftonen var gjord,
kommendanten sjelf hade undersökt fängelsekamrarna, dörrarna
blifvit forreglade och fångarne tills påföljande dagen
lem-nade ensamma med sina bittra tankar. Hastigt urskildes
några varsamma steg i trappan från högvakten, i gången
utanför fångrummen. De gående stannade vid dörren till
den nyss beskrifna kammaren. Jernbommen lyftades sakta
bort, nyckeln sattes i låset, dörren öppnades. Steg af en
gående hördes vända åter utför trappan, under det en
person inträdde i officerns fängelse, der han stälde en
blindlykta på bordet.
Fången reste sig hastigt upp och spärrade blickar
som spjut, på den inträdande.
Denne tog ett steg baklänges, ty det låg någonting
förfärligt i de ögonkast, med hvilka han emottogs.
“Känner du icke igen en gammal stridsbror ?“
frågades med en späd röst, som föga stod tillsammans med den
frågandes resliga, temligen satta skepnad.
“Ja så! det är du. (Bittert.) Det var längesedan
du, med dina förnäma slägtförbindelser, ville vidkännas
bekantskapen med en fattig djefvul, som aldrig haft mera
än sin värja, och nu mera ej ens har den.“
“Huru kan du så misskänna mig, bror lille! Jag har
alltid varit, blir också evigt din trogne vän, fastän våra
olika slägtförhållanden och umgängeskretsar vållat, att vi
de senare åren sällan råkats. Jag har ej förr fått veta
huru det nu står till med dig, än jag skyndat hit, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
