Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifna till hågkomst af de furstliga personer, med hvilka
han stått i beröring, och det måttliga öfverskottet af
lagliga, en gång för alla bestämda inkomster i statens tjenst,
sedan kostnaderna blifvit bestridda till ett lefnadssätt, som,
utan veklig yppighet eller skrytsam prakt, likväl anstod
hans höga plats i staten.
I vissa afseenden voro hans åsigter och handlingssätt
visserligen Machiavellistiska. Den monark, som föll, eller
som han ansåg ohjelpligen måste falla, vände han, med
isande likgiltighet, ryggen. Erkänsla och ridderlighet
saknades i hans skaplynne. Olyckan löste i hans sinne alla
band. Hans valspråk “ständalctighetu hade sanningsenligt
kunnat utbytas mot det af “Vce victis!u Det var på Tolls
uppmaningar, Gustaf III öfverföll Ryssland 1788, och då
konungen, under sina motgångar i Finland, tycktes vara
hjelplos och hans fall oundvikligt, anklagade Toll honom
inför rådet för det började kriget. Då Gustaf härom
erhöll kunskap, åtnöjde han sig, med beundransvärd
mildhet, att afiägsna honom från sin person, under
förevändning af en ny embetsbefattning i ett af rikets södra
landskaper, och såg honom aldrig mera*). Sista året af sin
lefnad skref samme Gustaf till sin gunstling, Tolls fiende,
Armfelt: “Jag var en lycklig menniska och en lycklig
konung, men min förbindelse med en viss man**), och
dess följder, beröfvade mig vänners och undersåtares
kärlek och all jordisk sällhet ***)“.
Sannolikt var det detta uppförande mot sin förste
och störste välgörare, som sväfvade för fältmarskalken Tolls
tankar, då han klockan 10 på morgonen omförmälde dag
efterskickade sin regementsprest Landtmanson. När han
inkom, tog Toll, liggande i sängen, hastigt af sig
nattmössan, sammanknäpte händerna och bad honom göra en
kort morgonbön. Det skedde. Med bröstet svällande,
ömsom af andaktens suckar, ömsom af det rosslande
dödsarbetet, och elden nästan släckt i deri mot himlen höjda
blicken, ilade bönen ur det bristande hjertat öfver de torra,
blåbleka, darrande läpparne. Knapt hade den döende
slutat bedja, då han hastigt utropade: “jag tror, jag qväfs,
*) Anf. st.
**) Toll.
***) Nyss åberopade handlingars första del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
