Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ens se upp från papperet, hvarpå han fortfor att skrifva.
Men då, efter några sekunders uppehåll, knackningen
förnyades, reste han sig från stolen, mönstrade, i förbigående
framför spegeln på väggen, sin svarta prestkrage med hvita
kanter och öppnade sjelf dörren för den inkommande.
I dennes yttre fans ingenting anmärkningsvärdt. Det
var ett stereotypanlete af en glädtig, bekymmerslös
men-niska, som känner behof att meddela sig och med
småleendet på läpparna förer till torgs allt hvad som faller på
tungan. Med en förundransvärd lätthet, snabbhet och
sammanhang yttrade sig den okände i ämnen, som syntes
likgiltiga; men förstod man att sammanhålla de spridda
delarna af hans tal, blef man varse en bestämd plan i
öfver-gången från saker af ingen betydenhet hvar för sig, ett
utstakadt mål, dit det haltlösa ordflödet ledde; och gaf man
nogare akt på honom, så upptäckte man bland de
tusentals hvardagligheter han berättade, här och der ett ord,
beräknadt att obemärkt leda de samspråkandes tankar in
på föremål af vigt. Den lurande blicken var det enda,
som då förrådde, att djupare syftning låg under det
meningslösa pladdret; ty detta fortfor oafbrutet, tillika med
den fryntliga uppsynen, om den, med hvilken han talade,
yttrade sig på ett sätt som icke anstod honom. Men
för-stodo de hvarandra, så lät han i ett ögonblick larven af
pratmakare falla, och man hade att göra med en slipad,
förslagen och allvarlig man.
Han hörsammade uppmaningen att träda in i det rum,
till hvilket vi sett värden sjelf öppna dörren, och bad, med
sirligt krus i ord och åthäfvor, om ursäkt för sin
dristighet, bäfvande — som han sade — att ådraga sig himlens
straff för det han stal en stund af den dyrbara tid från
dyra värf och själars vård, som hela kristenheten — den
sanna och Gud allena täckliga, nämligen — nogsamt visste,
att herr abbé Gridaine odeladt och outtröttligt egnade åt
sitt heliga kall.
“Och med hvem har jag den förmån att tala?“
svarade abbén.
“Innan jag säger er något så likgiltigt som namnet
på en okänd person, utan rang och rikedom, förnyar jag
min begäran, att ni måtte oförbehållsamt upplysa,
huruvida ers högvördighets goromål tillåta, att skänka mig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
