Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mentet och yttrade fryntligt: “Nu till någonting muntrarer
inina vänner! Yi dricka Raabs skål, och Axel skall tacka
ined Teljevisan.“
Sagdt och gjordt. Sedan skålen var drucken togo
alla plats för att se och hora. Raab började. Det var
snarare ett lustspel, oöfverträffligt i sitt slag, han gaf, än
en visa han sjöng. Uttrycket i hans röst, i hans åtbörder,
i hans anletsdrag, satte allas skrattmuskler i rörelse; och
då han med en natursanning, som ej lemnade något öfrigt
att önska, härmade svinets sätt och läten, utbrast en
orkan af skratt och bravorop, hvarmed kronprinsen sjelf
gjorde början.
Just i detta ögonblick slogos dubbeldörrarna upp och
konungen inträdde, åtföljd af kabinetts-kammarherren, sin
adjutant och en ordonnansofficer.
Alla stego upp, bugade sig djupt och förblefvo
stående, tysta som muren, Raab naturligtvis så väl som de
öfriga.
“Låt icke störa eder, mina vänner!“ utbrast Karl
Johan, vänligt, men med forskande blickar omkring sig.
“Glädjen stod, som man brukar säga, högt i taket vid
min ankomst, och eder glädje är äfven min. Fortfaren
således!“
Kronprinsen, som trädde fram till soffan, i hvilken
konungen satte sig, redogjorde för anledningen till den
stojande munterheten.
“Nå väl!“ återtog Karl Johan, vändande sig till Raaby
“ni torde hafva den godheten att låta äfven mig få njuta
af er berömda skicklighet.“
Raab, i yttersta förlägenhet, besvor halfliögt
kronprinsen, att ursäkta honom hos hans maj:t, emedan
vördnaden förbjöd, att i hans närvaro sjunga sådana ord och
bete sig som ett fyrfota djur.
Karl Johan svarade, att han förlät allt, utom löjtnant
Raabs vägran att efterkomma hans begäran.
Nu fans ingen undflykt. Sångaren måste deran.
Raab hemtade sig och började. Kronprinsen
öfver-satte visans ord för sin höge fader, som smålog åt
innehållet, dock ännu mer åt Raabs föredrag och muskelspel.
Men vid det ställe i visan, der han, efter ett par
sekunders tvärtystnad, häftigt stönade som ett ilsket svin, och
med bister uppsyn grinade till mot konungen, spratt denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
