Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Stockholm dagen före julafton. Glädjen, som lifvade
hela allmänheten, återspeglade sig i illuminationens
eldmassor, så väl som i befolkningens strålande blickar: ja!
i kronprinsens egna, då hans vagn skred mellan de
hurrande och med sina afiyftade hattar viftande hoparna.
Men alla dessa fröjdeyttringar, så skimrande af konsteldar,
så stormande af lefverop, voro matta, jemförda med den
förtjusning, som lågade ur honungens ögon, som spratt i alla
hans åtbörder, som strömmade ur hans småleende, som
spridde en glans af lif öfver hela hans anlete, der hvarje
muskel blef en tunga och hvarje tunga tolkade sällhet.
Det var när Karl Johans själ, i häftig spänning eller
rörelse, begagnade alla de utvägar, af hvilka en mensklig
skepnad är mäktig, och kroppen blef ett instrument,
åter-gifvande alla skiftningarna af ingifvelser, tankar, känslor,
som orgeln under Abbé Yogler, pianot under Liszt,
vio-loncellen under Bernhard Romberg, violen under Paganini:
det var vid sådana tillfällen man borde betrakta denne
furste, för att kunna fatta det omedelbara sammanhanget
mellan hans utomordentliga natur och hans öfversvinneliga
lycka. Då man sådana stunder såg och hörde honom,
fann man ingenting förundransvärdt i hans krona, intet
att undra på öfver lagrarna kring hans svärd, ingenting
annat underbart, med ett ord, än hans egen personlighet,
beherskande allt, fördunklande alla. Half Marius, half
Ceesar, voro hans blickar och röst i stånd, att Ömsom
förlama lönmördarens arm, ömsom hänrycka en hel
krigshär, ömsom smälta det stoltaste qvinnohjerta. Karl Johan
slösade, med verklig konungslig frikostighet, oerhörda
summor på den bildande konsten: samtiden vet det;
konstnärerna erkänna det. De hafva uppbjudit hela sin förmåga
att tusendubbla hans bild åt efterverlden; och ändock får
denna icke se annat än de vanliga dragen af en man vid
olika åldrar, i särskilda drägter. Folktalarens eld, under
republikens tider, kunna de lika litet återgifva, som
hjelte-elden på stridsfälten och elden af fadersglädjen.
Hufvudstadens invånare sågo nu en skymt af den
sistnämnda vid de antända frÖjde-eldarnas bjerta sken, då
Karl Johan och Oskar gjorde sin rund i vagn, mellan
lågor och jubel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
