Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Tusen och En Natt“. Ni har tillskyndat mig ett stort
nöje med denna berättelse, för hvilken jag rätt mycket
tackar er. Jag önskar blott, att minnet af Czarskoe-Selo
ej må allt för mycket fördunkla hvad Drottningholm i dag
har att erbjuda.“
Med den finaste artighet bedyrade general Suchtelen,
att den ena taflan vore ett värdigt sidostycke till den andra,
och att kejsarn, hans herre, skulle med nöje se en så
väl ordnad fest, som den man i dag firade vid deras svenska
majestäters lustslott.
Emellertid sänkte sig småningom fastets brinnande
eldklot och släckte sina lågor bland Mälarens vikar.
Tronhimlen af omätlig azur kantades i vester med en bräm af
guld och purpur. Luftens sångarskara tystnade. Ett flor
af skymning utbreddes öfver nejden: det var ej längre dag;
men det blef ej heller natt, — ett tjusande mellanting, som
fylde bröstet med trängtan och aning.
Det var nu täckelset uppdrogs till sista akten af de
lysande tillställningarna för dagen. Under det bjerta
skenet af fräsande solar, smattrande raketer, smällande
luftbägare och öfriga ett väl ordnadt fyrverkeris tillbehör,
före-togo Eourreau och hans hustru sin djerfva luftvandring.
Man såg dem, i sina granna, fantastiska drägter, långsamt
skrida upp för hvar sin lina, med balanserstängerna i
händerna. Om de halkat, om de snafvat, om de gjort ett enda
osäkert steg, — om samma rädsla meddelat sig åt dem,
som, för deras skull, ovilkorligen bemäktigade sig hvarje
åskådare, sväfvande mellan glädjen öfver det vackra,
förvåningen öfver det sällsamma och fruktan för det oerhördt
vågsamma i detta, det enda skådespel af sådan art, som
här i landet någonsin blifvit förevisadt: — om linorna töjt
sig, eller de stänger vid hvilka de voro fastade blifvit en
hårsmån rubbade, vare sig deruppe horizontelt med
slottstakets vindflöjel, eller här nere vid marken ... så hade de
stolte, de arme! luftvandrarne störtat — för att aldrig mer
resa sig. Lyckligtvis var det endast hos åskådarne hjertat
af häpnad satt i halsgropen. Eourreauska paret upphunno
småningom den branta, vådliga höjden, målet för deras, i
ordets hela bemärkelse, halsbrytande fard. Den
oöfver-skådliga folkmassan, som knapt vågat andas under det
luftvandrarne nalkades sitt föresatta mål, såg dem knapt
hafva tagit denna äfventyrliga punkt i besittning, innan på
Karl Johan och svenskarne. III. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
