Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några studerade ögonkast af, något doftande joller till, de
sköna hoffruntimren!... Deras cachemirer, spetsar och siden
fläckades och sönderrefvos obarmhertigt, utom ens en
ursäkt. Den snabbfotade fänriken, den luftige hofjunkaren
sprungo vårdslöst förbi de giktkrämpiga blå och gula
banden. Rangen och betjeningen knuffades om hvarandra i
drabant salar och trappor. Inom få minuter skimrade
skaror af granna uniformer på bron och torget midt framför
slottet, huller om buller blandade med sprutor, dagakarlar
och gatpojkar.
Under det hofkretsen trängdes på drottningens cour,
hade en annan del af hufvudstadens befolkning begifvit
sig till dramatiska skådespelet, der man uppförde dramen
“Redlighetens seger öfver förtalet". Stycket i och för sig
sjelft är väl icke bland de mest inbjudande; men tre af
allmänhetens älsklingar uppträdde deruti: Hjortsberg som
“Eldfelt“, Tor slo w som Smith och Almlöf som Allbrand.
Stycket har fem akter. Då man hunnit spela nära slutet
af den fjerde började röklukt kännas. Man gaf dock, att
börja med, föga akt derpå; ty sådant var ej ovanligt, och
härrörde ofta från de under teatern eldade kakelugnarna.
Men då röken mer och mer samlade sig på första botten
och inträngde i sufflörsluckan, sprang sufflören, under
ujjp-trädet mellan Smith och Jennyr, ut till den vid luckan
stående maskinisten, och tillsade honom att efterse hvarifrån
den tjocka röken kom. Denne men te sig likväl ej blifva
någon sådan varse. Så snart täckelset föll vid fjerde
aktens slut, skyndade sufflören upp på teatern, der röken
redan uppsteg genom rännorna till de lösa mellanväggarna,
hvarför man förmodade att elden var lös i den längst ner
belägna snickareverkstaden. Maskinisten skyndade dit, men
fann att der var alldeles mörkt och blef vid uppgåendet
först varse elden på andra bottnen.
Den öfverhängande faran medgaf ej besinningstid. En
slutakt måste hals öfver hufvud improviseras, helt olika den
femte, styckets författare ordnat. Skådeplatsens ypperste
konstnär åtog sig det kinkiga, det vådliga, det gräsliga
uppdraget att utföra detta inpromptu, och att, denna
gången på fullt allvar, med fasa och förskräckelse fylla
åskå-darnes bröst. Täckelset flög åter upp... för att aldrig
mera fallas! och med ett lugn i hållning, åtbörder och
röst, som var Hjortsbergs högsta triumf både som konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
