Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är rik endast på merendels misskända ansträngningar för
mina begge folks sällhet och på varma välönskningar för
dem jag älskar. Ni vet, Otto — bör och måste veta —
om ni tillhör dessas antal, om ni bland detta intager ett
af de främsta rummen. Ni känner, att vår bekantskap
icke förskrifver sig från gårdagen samt under hvilka
förhållanden den gjordes. Det var ni, som först väckte min
tanke på Sverige... jag tackar er ej derför; ty jag har
här sjelf redan skördat för mycken otack .. . men ni
menade mig och ert fädernesland uppriktigt väl, och jag bör
och skall och edra landsmän borde för den vackra afsigten
städse hålla er räkning. Men erkänslan hörer icke till
edra landsmäns dygder. Vare det er tröst, att ni, till
pris för en enda handling... stor i syfte och inflytande,
det medger jag... köpt en erfarenhet, som för mig är den
stundliga vinsten af ett Ijerdedels århundrades besvär och
uppoffringar. Otto är i sjelfva verket, när man afräknar
bländskimret af kronans prakt och det alltför vissa af
hennes tyngd, vida bättre lottad än jag. Sorlet, klandret,
misstydningarna, de hemliga tillställningarna af illasinnade,
som lura på hvarje steg, som förvränga hvarje uttryck och
håna hvarje handling, dessa ormar slingra sig icke in i er
husliga lyckas lustgård och förgifta doftet af dennas
blomster och stinga den hand, som sträckes dit för att plocka
dem. Njut denna lycka, Otto! och vet att värdera henne!
Må hon länge, länge tillhöra er! Må hon i arf tillfalla edra
barn — den bästa arfvedel, ni kan lemna dem, den enda
ovanskliga, då yttre stormar rasa, den enda oåtkomliga,
för fienders dolska anslag, den enda, som ej behöfver mer
än tvänne inakars och deras afkomlingars hjertan! Må er
dotter, som nu åtager sig nya pligter som maka sjelf, och
kanske framdeles som mor, endast hafva beredandet och
bibehållandet af huslig lycka till ögonmärke för allt sitt
görande eller låtande, och hon skall, genom försynens nåd
(Karl Johan höjer blicken och sammanknäpper sina händer),
ernå det högsta mått af jordisk sällhet, som kan falla på
en dödligs lott. Det är detta jag önskar henne af hela
min själ, — säg henne det, begriper ni? Och i den
välsignelse, jag i rikt mått nedkallar från himlen öfver henne,
öfver Otto och hela hans hus, ligger inseglet på de
tänkesätt jag hyser för eder alla... farväl, Otto!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
