tappre män, vill jag ej mera lefva; jag är trött och vill hvila, jag vill ännu denna afton gå till Oden!“ Den gamle tystnade, och i den stora salen herrskade en djup stillhet, endast afbruten af Gerdas snyftningar och det dofva ljudet af svärdens klang mot ekbänken, orsakad af kämparnes rörelser när de med afviga handen förstulet borttorkade en framsmygande tår. Ute dånade dock stormen med rasande fart och blandade sitt ljud med ufvarnes hemska skrän. „Min dotter“, sade den gamle höfdingen slutligen och reste sig upp med allt sitt folk. „svär mig att du aldrig äktar någon, som ej har den tro, för hvilken din fader dör; svär att försvara din faders tro och hans borg, som nu blir din; svär att hålla hans tro och stadgar i allt!“ „Jag svär det“, svarade Gerda med inspirationens eld i sina ögon. „Och I, alle mina trogne män, och särdeles du Hervord, min äldste vapenkamrat, svärjen att vara min dotter trogne; att bistå henne lika tappert och ståndaktigt, som I varit mig tillgifne; ansen henne vara eder husbonde, till dess att hon sjelf väljer en herre och man.“ „Vi svärja det vid Oden, Thor och Frey!“ ropade öfver 50 manliga röster, och ett brusande ljud, liknande en stormvinds susande genom en naken bergsklyfta, dånade genom salen när de skäggiga kämparne slogo med svärden på de blanka sköldarne, till ytterligare bekräftelse på löftet.