„Så följ mig, min dotter, och äfven du, Hervord“, sade höfdingen, och dessa trenne gingo ut i den mörka natten. Deras vandring blef icke lång. Snart stannade de vid den stora ättestupan invid Ufvestasjön. Efter ännu ett afsked af den älskade dottern och vapenkamraten, satte sig den gamle på klippans kant och kastade en lång blick omkring sig, liksom han velat taga farväl äfven af naturen innan han, brytande dess lagar, störtade sig utför den branta klippan ned i vattnet. <poem>„I natten tindrar blixtarnes sken. På klippans spets sitter kampen allen. Sitt väldiga svärd vid sin sida. En ny tid kommer. — Hans tider förgå, Hans styrka är bruten, hans hår äro grå: Hvi skulle ban längre förbida? „Från branta fjället han trotsigt ser I stupande forsens afgrund ner: Af längtan tänds honom bloden. Ur djupet lyeks manande röster gå. Han störtar från klippan i djupet blå — Säll den, som får vara hos Oden.“</poem> Och efter den gamle kämpen Hakon Ulfsons försvinnande gestalt hördes ur djupet blott ett hvinande ljud, liksom när en majestätisk ek af yxan fälles och dignar till jorden. — — Men ofvanpå klippans brant hördes ett genomträngande klagoskri. Det kom från den