faderlösa dottern, som nästan medvetslös hemfördes af gamla Hervord. * Omkring ett och ett halft år hade fortgått sedan ofvan tecknade händelse. Det var nu icke storm, mörker och död omkring Ufvestad; våren hade kastat sitt blomstersmyckade täcke öfver nejden, fåglarne sjöngo och solen „kysste lif i skog och sjö.“ Icke långt från Ufvestads borg låg ett stort präktigt skepp eller en „drake“. Allt derpå syntes antyda att skeppet var i ett sorts krigstillstånd, hvilket äfven var förhållandet. En stor del af dess raska besättning hade gått upp på stranden och på trenne sidor inneslutit borgen, den fjerde sidan bevakades af skeppet, hvars män bespejade allt hvad som företogs af borgens försvarare. De belägrande voro kristne krigare, det syntes såväl af deras klädedrägt, som af de korsets symboler, hvilka återfunnos på deras vapen m. m. Tvänne män, som tycktes vara för mer än de andra stodo vid skeppets framstam och samtalade. Den ene af dem förde dock egentligen ordet, medan den andre med ett drömmande uttryck fästade sina ögon på den gent emot belägna borgen. „Det säger jag dig Alf“ sade den yngste, en 20-årig sjökämpe med öppna drag och lifliga ögon, „att jag ej begriper dig det ringaste nu för tiden. Efter att hafva tagit dopet och