blifvit slagen till riddare utanför Jerusalems portar, der du som korsriddare vunnit ära och förtroende, bemannar du i hast ett eget skepp och seglar mot den barbariska norden. Du, som så hedrande kallas Alf den starke, kunde väl välja ett annat mål. Så ankomma vi till denna ö, blifva anfallne af några hedniska vikingar, jaga dem på flykten och begifva oss till detta Uggle- eller Ufvebo, hvad det heter, för att reparera våra egna skepp. Här tagas vi emot med kastspjut och stenslungor och behandlas som förklarade fiender.“ „Hvilket icke är att undra på, emedan det folk som vi dels jagade på flykten dels dödade, tillhörde denna borgens herskarinna“, inföll den andre något häftigt. „Det var just till borgens herskarinna jag ville komma“, återtog kamraten. „Du har henne helt och hållet i ditt våld, du har inneslutit hennes borg, och vi behöfva blott en stormning, så vore alltsammans i vårt våld, och dock ligger du overksam dag efter dag, och drömmer blott och lyssnar till fåglasång, då vi så lätt kunde taga den. sköna amazonen, borgfrun på Ufvestad, som hon af folket kallas. Det vore en fångst; som vid den heliga Guds moder . . .“ „Tyst intet gyckel här“, svarade den tilltalade i sträng ton. „Den hedniska borgfrun han förtrollat dig, S:t Maria bistå oss!“ mumlade den andre mellan tänderna, gjorde korstecknet och aflägsnade sig tyst.